INSÄNDARE. Tyvärr förvandlas personligheten till det sämre inte bara bakom bilratten, utan även vid cykelstyret. Låt oss vanliga pendlare som cyklar för nöjes skull få ha en trevlig resa även på de cykelbanor som slingrar sig genom vårt fina Stockholm, skriver cykelpendlaren Pablo Sánchez Abascal.
Jag har alltid avskytt att köra bil. Det är inte själva körandet som jag ogillar, utan förarnas aggressiva beteende bakom ratten.
Men det som fascinerar mig mest är den personlighetsförändring som jag har upplevt även hos människor som står mig nära när de sätter sig i bilen. Min pappa är ett tydligt exempel på detta: en snäll och artig äldre man som förvandlas till djävulens högra hand så fort han sätter sig bakom ratten.
Av den anledningen valde jag för några år sedan att börja cykla till jobbet. Ett transportalternativ som jag uppfattade som ett miljövänligt och hälsosamt sätt att börja och avsluta mina arbetsdagar.
Tyvärr har cyklingen nu nästan blivit ännu farligare än bilkörningen. Några korsar ständigt över i fel färdriktning, andra skriker när de cyklar om och en tredje kategori ligger tätt bakom bakhjulet och kastar en förbannad blick på en för att man – enligt dem – inte cyklar i rätt tempo.
Och så får man inte glömma dem som till och med ställer sig bredvid en för att säga helt ofattbara saker, kommentarer om ens mamma, ens jäkla ”…” eller ännu värre. I stället för att bidra till en lugn start på morgonen gör sådant att vi stadscyklister blir uppjagade och arga på varandra.
Så snälla ni, Tour de France-cyklister, låt oss vanliga pendlare som cyklar för nöjes skull få ha en trevlig resa även på de cykelbanor som slingrar sig genom vårt fina Stockholm.
Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare