Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
REPLIK | FORSKNING
Ulf Danielsson menar att AI gör majoriteten av all forskning meningslös, att ansökningsskrivande är ett gigantiskt slöseri och att anslagssystemet bör göras om i grunden (SvD Debatt 21/9). Det är stora påståenden om ett system som omsätter många miljarder kronor. Det anmärkningsvärda är hur få av dem som beläggs. En fysiker som argumenterade så om mörk energi skulle inte tas på allvar. Varför ska lägre krav gälla när ämnet är forskningens egna villkor?
Ta utgångspunkten: att de flesta forskningsartiklar saknar bestående värde eftersom få citerar dem. Det är inte en självklarhet utan en omtvistad tolkning. Idén att hälften av alla artiklar aldrig citeras spreds på 1990-talet men har visat sig bygga på snäva urval; senare genomgångar i Nature landar på betydligt lägre andelar. Citeringar kommer dessutom ofta sent, och artiklar som ligger oanvända i decennier för att sedan bli avgörande är vanligare än man trott. Framför allt mäter citeringar inte det som gör forskning användbar: att vara pusselbit i någon annans problem. Danielsson tillskriver de lågciterade artiklarna ett värde enbart som gesällprov, alltså i själva skrivandet. Innehållet räknar han bort utan argument. Bakom det skymtar en syn på vetenskapen där det är genombrotten och de excellenta som räknas, medan den breda forskningen mest är övning. Den synen kan försvaras. Men den är ett ideal, inte ett forskningsresultat, och den stämmer illa med vad vi vet om hur kunskap oftast växer: genom många mindre bidrag som bygger på varandra. Det är just den premissen hela AI-resonemanget vilar på.
Samma sak med ansökningarna. Att de kostar mycket tid är väl belagt, och där har Danielsson stöd. Men kostnad är inte detsamma som slöseri. En ansökan innebär att formulera frågeställningar, gå igenom forskningsläget och väga metoder mot varandra, det vill säga forskningsarbete. Även kritiker av anslagstävlingar, som Gross och Bergstrom i PLOS Biology 2019, ser att en del av arbetet har vetenskapligt värde och konstaterar att storleken på det är okänd. Danielssons räkneexempel om tusen förlorade årsverken förutsätter att inget av det har något värde. Det visar han inte. Det rimmar också illa med hans eget resonemang. Om den vanliga forskningen ändå saknar värde, vad är det då som går förlorat när tiden läggs på ansökningar?
Kritiken av urvalets tillförlitlighet är däremot värd att ta på allvar. Studier av granskning, bland annat av amerikanska NIH-ansökningar, visar att bedömare ofta är påfallande oense om samma ansökan. Men det är ett argument för att undersöka alternativ empiriskt, inte för att byta ut systemet på känsla.
Och det är poängen. Det finns ett forskningsfält för dessa frågor, med bibliometri, studier av anslagsformer och av granskningens kvalitet. Om utvärdering av forskningsmiljöer ger bättre forskning per krona än individuella anslag går att pröva, och försök med blockanslag och lottning finns att jämföra med. Danielssons förslag kan mycket väl vara bra. Men kravet på att forskare ska lämnas i fred vilar på ett löfte: att de granskar sina egna påståenden hårdare än någon utomstående skulle göra.
Det löftet måste gälla också när forskare skriver om sina egna villkor. Den som kräver noggrannhet av Vetenskapsrådet bör själv visa den. Forskningspolitik för miljarder förtjänar samma omsorgsfyllda bevisföring som vi kräver av fysiken.
Bo Malmberg
professor i kulturgeografi, Stockholms universitet och har i sex år granskat ansökningar i en av Vetenskapsrådets beredningsgrupper