Med en anmärkningsvärd grötmyndighet säger Magdalena Andersson innan hon ens format en regering till Brysselbevakande Politico att ”Sweden is back”, som om hon vill föra in svenskt inrikespolitiskt käbbel till den politiska debatten i EU.
Där andra brukar måna om att understryka kontinuitet för att därmed stärka Sveriges roll vill hon misstänkliggöra den regering som fört in Sverige i Nato, gjort Sverige starkt som medlem, påbörjat en upprustning som väckt respekt i andra europeiska länder och i USA, sett till att vi genom trupp både i Lettland och Finland mycket konkret bidrar till säkerhet och stabilitet. Det är en regering som dessutom varit pådrivande för en försvarsindustriell satsning i EU, en drivande kraft för fler och nya handelsavtal och som utnyttjat sitt ordförandeskap till att göra konkurrenskraftfrågorna till en gemensam agenda för EU.
Det är som att Andersson inte känner till detta när hon säger ”Sweden is back”, eller än värre, inte vill erkänna det och hellre vill förminska Sverige. Det är ansvarslöst och det väcker sannolikt undran bland dem i Bryssel och i medlemsländerna som vet vilken roll Sverige har kommit att spela. Innan hon ens format en regering försöker hon förminska det land som hon vill stå i ledningen för.
Men det är lite värre än så. Helt rätt påpekar hon att EU bör se till att utnyttja frysta ryska tillgångar som är deponerade i Bryssel, men det är som att hon inte vet att Sverige även på denna punkt varit en ledande aktör som på olika sätt aktualiserat detta upprepade gånger. Bortser hon från detta och hoppas på att stödet till Ukraina bara ställer krav på detta innebär det att hon inte förstår den utmaning som det fortsatta motståndet mot att använda pengarna innebär, det vill säga att se till att Ukraina får stöd på annat sätt.
Den svenska regeringen har gjort både och: drivit på för att tina upp de frysta pengarna men samtidigt varit drivande för att säkra stödet till Ukraina på andra sätt. Om Andersson tror att de frysta tillgångarna är ett hopp om att inte med andra medel stödja Ukraina är det ytterligt allvarligt.
Men i intervjun lyckas hon säga saker som är än mer allvarliga. I en tid av växande militära hot mot våra grannländer i Norden och kring Östersjön, då vi vet att Ryssland på många olika sätt vill destabilisera och splittra Nato och EU, säger hon att den svenska regeringen har varit för fokuserad på Baltikum! På traditionellt socialdemokratiskt sätt säger hon sig vilja flytta fokus till andra delar av världen och engagera sig för alla de länder som faller under det vida begreppet Global South.
Sådan var socialdemokratisk utrikespolitik i årtionden. Hellre långt bort än nära. Man förnekade de baltiska ländernas ockupation, attackerade oss moderater och folkpartister för att vi krävde deras frihet och oss unga moderater för att vi ställde krav på fria och demokratiska val i Central- och Östeuropa. I stället engagerade man sig för socialistiska enpartiregimer eller enpartistater runt om i världen, från hyllningar av Castros Kuba till stöd för en lång rad socialistiska diktaturer i Afrika. Den omdömeslösheten såg vi på nytt manifesterad under den senaste mandatperioden genom det hyllningsbesök den svenska regeringen genomförde i ayatollornas Iran 2017.
Förutom att hon bortser från att EU med Sverige som drivande aktör har ingått handelsavtal efter handelsavtal med länder som Indien, Mercosur, Mexiko, Indonesien, Filipinerna och många andra vill hon nu vända Sveriges politiska intresse bort från vårt närområde där grunden för vår säkerhet avgörs. Hon säger att vi ägnar för mycket intresse åt Estland, Lettland och Litauen, och hon menar sannolikt också Finland, i en tid av rysk statsterrorism och hot om militär upptrappning för att testa Nato och EU.
När Ryssland har uppenbara planer på att underminera säkerheten kring Östersjön vill hon flytta fokus bort till andra delar av världen, där dessutom en stor del av länderna väljer goda relationer med Ryssland i stället för att stödja Ukraina. Det är en ofattbar naivitet.
I de baltiska länderna kan hennes ord inte tolkas som annat än början på ett svek. En ökad osäkerhet om vårt engagemang för de baltiska länderna och Östersjöregionens säkerhet drabbar också svensk säkerhet. I Moskva hyllas det säkerligen lika mycket som när hon först av hänsyn till Ryssland tvekade att kalla den fullskaliga invasionen för en invasion, för att sedan inledningsvis avvisa tankarna på ett svenskt Natomedlemskap med att en Natoansökan skulle ”destabilisera den här delen av Europa, alltså öka spänningarna i Europa”.
Nu vill hon i europeisk kristid flytta Sveriges fokus bort från de baltiska länderna och Östersjöregionen. Det är det Andersson kallar ”Sweden is back”. Nämligen ett Sverige som flyttar sitt intresse och engagemang bort från våra hotade grannar och vårt eget närområde. I en tid då Europas och vår egen säkerhet står på spel borde detta vara en fråga för de partier som vill ta ansvar.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare
Europaparlamentariker