“Vi är granne med en elefant och när elefanten rör sig påverkar det oss”.
Så brukade den förre riksbankschefen Stefan Ingves beskriva svensk ekonomi.
Enligt Ingves var Sverige och Riksbanken beroende av vad andra gjorde, framförallt den Europeiska centralbanken ECB. Som litet land kunde vi inte avvika för mycket, utan fick helt enkelt anpassa vår ränta efter vad som beslutades i Frankfurt.
Hösten 2026 stormar elefanterna över savannen.
Amerikanska centralbanken justerade nyligen upp sin styrränta första gången sedan 2023 och ECB höjde för ett par veckor sedan sin ränta till 2,5 procent och öppnade för mer.
På marknaden råder rena rama räntefrossan.
Räntan på statsobligationer i stora ekonomier har rusat till nivåer som inte har skådats på nästan 20 år och även i Sverige har marknadsräntorna stigit. En tioårig svensk statsobligation handlades till 3,22 procent på torsdagen, en uppgång med 0,7 procentenheter sedan i somras och den högsta siffran sedan 2011.
Räntehandlarna har också börjat prisa in snabba höjningar från Riksbanken, hela fem stycken till slutet av 2027 enligt en rapport från SEB.
Därmed har pressen blivit ganska stor på Erik Thedéen och de andra i direktionen.
På torsdagen meddelade han att räntan ligger kvar på 1,75 procent.
Det var visserligen väntat men innebär alltså att Riksbankens ränta är hela 0,75 procentenheter lägre än ECB:s.
Att Sveriges centralbank fattar sina egna beslut oberoende av hur ECB agerar går tydligen alldeles utmärkt.
2026 har varit ett ovanligt stökigt år - inte minst på grund av kriget i Iran som ökat oron för snabbt stigande inflation. Men Riksbanken har under året förvandlats till något av Myndigheten för att vänta och se och har inte gjort något förhastat.
Det har visat sig vara en mycket klok strategi.
Inflationen har inte dragit iväg som befarat, tvärtom har den varit låg i Sverige under stora delar av året, i augusti var den 0,7 procent mätt som KPIF långt under målet på 2 procent.
Det är visserligen något av en synvilla eftersom siffran är nedpressad av alla tillfälliga skattesänkningar, inte minst matmomsen. Räknar man bort det ligger inflationen nära målet på 2 procent enligt Riksbanken.
Samtidigt har svensk ekonomi har äntligen börjat röra på sig, Riksbanken har höjt sin prognos för hur mycket svensk BNP kommer att växa till 2,8 procent i år och 2,4 procent nästa år, vilket är en bra takt.
Om ekonomin går starkt finns det normalt sett ingen anledning för Riksbanken att stötta den. Låg ränta är något som många tycker om, men det har inget egenvärde eftersom det leder till många bieffekter, vilket vi lärde oss under de bisarra åren med minusränta.
Det finns några väldigt viktiga men.
Tillväxten är just nu uppblåst på grund av alla tillfälliga stöd som infördes under förra regeringen till en kostnad av 100 miljarder kronor. När och om de tillåts löpa ut kan ekonomin mattas av igen. Det är för tidigt att ta ut segern i förskott.
Man måste också se uppgången i perspektiv av hur knackigt det har gått de senaste åren, vi pratar om en ekonomi som genomgår en ganska naturlig rehab snarare än någon överhettad 80-talsvariant med börsmäklare som dansar på Café Operas bord.
En annan viktig fråga är förstås vad som händer med konjunkturen om räntan stiger.
I förhållande till inkomsterna är svenskarna visserligen klart lägre belånade än före inflationskrisen men det finns fortfarande frågetecken kring hur hög ränta ekonomin tål.
Det viktigaste är att det långt ifrån råder högtryck i alla delar av ekonomin.
Det som framförallt bekymrar är att arbetslösheten är kvar på höga nivåer, Riksbanken tror på 8,6 procents arbetslöshet i år och 8,1 procent nästa år. Det är egentligen krissiffror och talar för att Sverige kan behöva låg ränta under lite längre tid, även om räntan på egen hand förstås inte trollar bort alla problem på arbetsmarknaden.
Men Riksbanken laddar nu för räntehöjningar. En kommer redan i år, nästa räntebesked ges den 4 november. Att döma av Riksbankens prognos blir det troligtvis en eller kanske två höjningar till under 2027.
Anledningen är att Riksbanken tror att det nu finns större risk för att inflationen kommer stiga över målet, och pekar på att bensin- och elpriserna har ökat och kronan fallit i värde mot andra valutor vilket gör importen dyrare och på så sätt driver upp inflationen.
Frågan är hur stor faran är. Det som är viktigt för en centralbank är inte bara inflationen här och nu utan hur förväntningarna ser ut. Dessa mäts noga, och enligt den senaste undersökningen räknar marknaden med att inflationen ligger runt målet 2 procent de närmaste åren.
Ingen anledning att vara superstressad med andra ord.
Ännu mer relevant är att fråga sig hur en svensk räntehöjning skulle kunna öppna upp Hormuzsundet. Det är ju i kriget i Iran och i viss mån Ukraina som fått olje- och dieselpriserna att gå upp igen – det som Riksbanken i sitt pressmeddelande kallar för “utbudsstörningar”.
Om räntan höjs enligt plan skulle den nå 2,25 eller kanske 2,5 procent i slutet av 2027. Visserligen ingen skräckränta och en klart långsammare takt än de fem höjningar till 3 procent som delar av finansmarknaden tycks tro på. Den skulle sannolikt då fortfarande ligga under ECB:s nivå om den europeiska centralbanken fortsätter höja.
Men frågan är om Riksbanken verkligen behöver gå så fort fram.
Erik Thedéen och hans kollegor borde fortsätta att hålla huvudet kallt.
Oavsett vad elefanterna gör.