Hanna Hallgren
Hallelujaflickorna III. Ellerströms förlag. 239 sidor.
Alice Claps Hansen är litteraturkritiker på kultursidan.
Olika människors vittnesmål tenderar att tas på olika stort allvar. Medan de som tillhör majoritetsgrupper sällan blir ifrågasatta bedöms minoritetsgruppers erfarenheter oftare som otrovärdiga. Det finns ett begrepp som beskriver fenomenet: epistemisk orättvisa.
När nu den tredje och avslutande delen i Hanna Hallgrens trilogi ”Hallelujaflickorna” utkommer, är det en monumental undersökning av hur hbtqi-historia kan skrivas ur minoritetsperspektiv.
I de tidigare delarna av ”Hallelujaflickorna” har vi följt vår hjältinna Hanna – som har allt väsentligt gemensamt med författaren själv – från uppväxten i Skillingaryd till författarskolan på Biskops-Arnö och vidare in i akademin och Litteraturstockholm. I alla tre böcker får vi bekanta oss med släktens dårfinkar, Frälsningsarméns slumsystrar, stora kärlekar och queera gemenskaper. Berättelsen är i lika delar en klass- och bildningsresa och en berättelse om att komma ut.
Men det är knappast fråga om någon tillrättalagd framgångssaga à la Sommar i P1. När romansviten nu avslutas är Hanna inlagd på slutenvårdspsykiatrin i Värnamo med en depression så djup att hon inte kan le ens om hon försöker. Hon är desillusionerad, har tagit sig ifrån kultureliten i Stockholm, och bosatt sig i ett renoveringsobjekt på Öland.
Att Hallberg är poet märks på hennes sinnliga förhållande till språket. Hennes prosa lever, andas, böljar fram över sidorna i långa vindlande meningar. Korta berättelser blandas med essäistiska inslag och digressionerna – utsvävningarna – är många. Det låter kanske spretigt och svåröverblickbart. Men det är faktiskt frigörande och alldeles, alldeles underbart.
I en scen i ”Hallelujaflickorna I” sitter Hallgren i ett rum på Södermalmspsykiatrin. Psykiatern menar att Hanna inte alls är sjuk; nej hennes problem är att hon har svårt att underordna sig på det sätt som krävs för att bli vuxen på riktigt. När hon i ”Hallelujaflickorna III” så faller in i depressionen är det som att psykiaterns ord, två och ett halvt decennium tidigare, ekar i henne: hon klarar inte av att vara vuxen.
Men att ”vara vuxen” är knappast neutralt. Det är omgärdat av stränga normer som hon som lesbisk varken kan eller får inordna sig i. Så för att bevara sig själv skriver hon, festar på RFSL, berättar att hon är lesbisk i tid och otid, älskar, blir bedragen och lyfter skrot.
Det är som att Hallgren behöver riva upp kronologin för att beskriva ett liv, sitt liv, som inte följer de gängse föreställningarna om vad det innebär att vara vuxen (äktenskap, barn, barnbarn). Med det skapar hon en litterär form som känns mer sann mot erfarenheten än vad det konventionella, tillrättalagda berättandet gör.
Är allt då bara mörker och elände? Nej. I ”Hallelujaflickorna III” tillåts livet framstå som komplext. Här finns nåd, kärlek, ömhet, humor. När Hannas mamma besöker henne på psyk i Värnamo fattar hon hennes ansikte och säger: ”Titta på mig. Jag ser dina ögon. Dina ögon är inte sjuka. Längst därinne finns du.” Det som genomsyrar berättelsen är trots allt inte dödsdrift, utan livsvilja.
Med ”Hallelujaflickorna” skriver Hallberg en motberättelse som vägrar inordna sig, och som i samma rörelse vitaliserar hela biografigenren. Det är lysande.