Jag stänger alltid av samma sekund som min sambo startar sitt Playstation. Titta, en vit vägg, en död växt. Jag kan inte ens låtsas vara intresserad.
Han berättar att han skriker ut invektiv när hans ”gubbe dör”. Jag berättar för honom att det finns något som heter gamer rage. Nej, nej, svarar han och menar att han höjer rösten just för att jag inte är hemma och för att han kan göra det. Jag kastar iväg en blick som om jag svalt något beskt, han slänger en puss tillbaka.
I år är Bokmässans tema folkbildning och spel. Det ena bygger på en lång tradition av gemensamt kunskapssökande. Det andra brukar landa i att människor sitter fjättrade framför en skärm.
När jag bläddrar i programmet sköljer upplevelserna av att ha en gamer boyfriend över mig, även om han tillhör en mer sofistikerad gren än männen som beskrivs på nätet. Lana Del Rey sammanfattar det bäst i låten “Video games” om ett ensidigt kärleksförhållande. Han väljer tv-spelen framför henne, även när hon tar på sig hans favoritparfym.
Eftersom alla digitala spel är utformade efter plattformskapitalismens logik, uppstår en kamp om uppmärksamheten, även i tvåsamheten. ”Du ska aldrig behöva be om hans tid”, skriver vuxna kvinnor till andra som vädjar om hjälp på Reddit.
En annan frågar vad hon ska göra med känslan av att känna sig bortprioriterad när hennes pojkvän hävdar att spelandet är ett sätt för honom att umgås med sina killkompisar. Parterapi verkar inte existera i de här killarnas värld, men det gör Josef Fares co-op spel ”It takes two”.
Bokmässan skriver att de vill ”riva ner murarna mellan spelvärlden och resten av kulturen”. Att samtalet om spel har hamnat utanför det offentliga samtalet, trots att det finns ”starka litterära och narrativa kvaliteter”.
Men spelindustrin är knappast ett marginaliserat medium. Det är en större global marknad än film- och musikindustrin tillsammans. Att vi inte pratar om det, vilket vi ändå gör, beror på att spel – i den bredaste bemärkelsen – är en integrerad del av vardagen.
När jag bläddrar i programmet sköljer upplevelserna av att ha en gamer boyfriend över mig
Tänk på alla gamifierade appar som utlovar kunskap mot ett hysteriskt poängsystem. Du kan lära dig urskilja en Rembrandt på ett knapptryck.
Hur mycket har den beryktade Pisa-rapporten att göra med skärmar – och hur mycket har den att göra med en Kahoot-dränkt undervisning? Till och med speltermen NPC har blivit ett vanligt skällsord för människor som saknar egen vilja.
Än idag upplever kvinnliga gamers att de måste dölja sitt kön genom manligt klingande användarnamn. I Spelinspektionens pinfärska undersökning om ungas spelvanor redogörs det för sambandet mellan ungdomar som tidigt börjar betala för lootlådor i datorspel och ett utvecklat riskspelande om pengar. Med andra ord: inget nytt.
Visst kan man tala om att ett spel har ”litterära kvaliteter”, men det har också den döda växten i mitt vardagsrum.
En gång försökte en väninnas man övertala mig att spelande är som läsning. Det är ett hantverk, sa han. Det mesta är det, hävdade jag. Det är lika avkopplande, fortsatte han. Men jag kopplar inte av när jag läser, tvärtom. Många spel drivs av en seriös karaktärsutveckling, sa han till slut. Men de karaktärer jag tycker om i litteraturen utvecklas sällan.
Visst kan man tala om att ett spel har ”litterära kvaliteter”, men det har också den döda växten i mitt vardagsrum. I själva verket säger det nog mer om livets förgänglighet än Minecraft och GTA.
Att likställa spelindustrin med litteraturen gör enbart litteraturen mindre litterär.
Men är spel en inkörsport till litteraturen? Ni är välkomna att motbevisa mig, men min bestämda uppfattning är: nej.
Däremot tror jag att det kan vara inkörsporten till otrohet. Se bara på “Grand theft auto 6”, där spelaren enligt uppgift kan inleda en affär med en kvinna, skicka flirtiga meddelanden och gå på dejt. Tänk att överleva alla relationsfällor, för att sedan, som de säger på Reddit, bli bedragen av en pixel.