På torsdagen lanserades den nya översättningen av Nya testamentet. Och dessvärre märks det att författarna inte fick vara med denna gång, skriver Björn Wiman.
Herregud!
”Vår far i himlen!”
Är det så den klassiska inledningsraden ”Fader vår som är i himmelen” nu ska lyda?
Ett enstavigt anrop, närmast ett kommando, följt av ett till synes omotiverat utropstecken. Av den suggestiva och böljande rytmen, den som i den nuvarande översättningen från 1981 ändå bibehölls med ”Vår fader, du som är i himlen”, finns inte ett spår.
Nej, Bibelkommissionens nya översättning, som på torsdagen under stort ceremoniel avtäcktes på Bokmässan i Göteborg, smeker knappast bibelläsarna medhårs. ”Far” är ett ord som snarare leder tankarna till en familjerelation än till en metafysisk instans. Mer raljant lagda kritiker kommer förmodligen uttrycka tacksamhet för att det inte ersattes med ”förälder” eller ”vårdnadshavare”.
Samtidigt är detta en detalj, en skönhetsfläck i en på många sätt lödig översättning, som på andra ställen återupprättar en del av den karga skönhet som den uttalade vurmen för vardagssvenskan tvättade bort i översättningen från 1981. Förutom konjunktiven ”må” i Herrens bön återfinns nu på andra ställen i Matteusevangeliet vackra prepositionsfraser som ”av ondo” (NT81: ”från det onda”) och ”i fårakläder” (”förklädda till får” i NT81). Det första intrycket är alltså en översättning som kränger lite hit och dit och där det finns en del som tyder på att den ordagranna troheten till grekiskan varit viktigare än en god och stilsäker svenska. Texten upplevs på sina ställen kantig och oskön.
Det bekräftar i så fall det som blivit känt om projektets tillkomsthistoria, där experterna på grekiska varit långt fler och mer inflytelserika än det svenska språkets väktare. Redan i vintras riktade redaktionsmedlemmen Aili Lundmark i en artikel i tidskriften NOD – även publicerad i DN – hård kritik mot projektet för dess ensidiga fokus på tolkningen av den gamla grekiskan och för att arbetet skett under ohållbar tidspress.
Jag tror att detta stressade och tydligt tondöva tillvägagångssätt varit olyckligt. Språket i Bibeln är inte en angelägenhet bara för teologer eller Svenska kyrkan, utan en del av den svenska kulturen – rytmen i Herrens bön är på så sätt en del av kulturarvet.
Det var denna insikt som styrde den förra Bibelkommissionens arbete med Bibel 2000, där det var självklart att de bästa svenska författarna och skönlitterära översättarna skulle ingå. Inte minst Gamla testamentet fick tack vare bland andra Agneta Pleijel, Gun-Britt Sundström och den vittre kommissionsordföranden Christer Åsberg en både vacker och tidstålig svensk språkdräkt. Tomas Tranströmers insatser för översättningen av Psaltaren är mångomskrivna.
Var fanns författarna denna gång? Varför tog inte Bibelkommissionen några år till på sig och gav den nya översättningen en ordentlig litterär putsning? Inte minst i en tid då den svenska kulturens förhållande till religion har börjat mogna hade det varit en unik möjlighet att ytterligare öppna sig mot den sekulära offentligheten.
Det som hade kunnat bli en gränsöverskridande kulturgärning ser nu mest ut som en förlorad chans.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.