Störst av allt är kärleken, även i telefonen. Tre fjärdedelar av alla amerikanska tonåringar har en AI-vän och en majoritet upplever att maskinen erbjuder en meningsfull romantisk närhet. Hälften av alla konversationer hos Anthropics tjänster handlar om relationer och existentiella frågor. Open AI vittnar om samma fenomen. Ganska snart kommer Iphone vara en personlig AI-assistent som dygnet runt förutser, hjälper och strukturerar våra liv med en precision, känslighet och minne som inget mänskligt sinne kan konkurrera med.
Vad är det att vara människa när AI inte bara är bäst på att knacka kod, bäst på att sammanfatta åratal av forskning åt läkemedelsbolagen, bäst på att sköta nästan allt en McKinsey-konsult kan, bäst på att rapportera om komplexa händelser i realtid och bäst på att läsa och förbättra tusensidiga manuskript hos bokförlagen, utan också är bäst på känslor? Om detta har Sara Öhrvall skrivit en ny bok, ”Vid tänkandets gräns” (Volante).
Öhrvall har bred erfarenhet av digital utveckling och AI i en rad branscher, bland annat från Bonnier, hon har varit tech-krönikör i denna tidning och sitter i Investors styrelse. ”Vid tänkandets gräns” är ett slags introduktion till en mängd aspekter av vår tids mest genomgripande tekniska förändring. Hennes huvudsakliga budskap är att vara varsam med vad det innebär att vara människa men hon ger också en guide till den breda regleringsdebatten.
Frågan om man kan och ska reglera utvecklingen har varit i centrum inför torsdagens toppmöte i Washington mellan Kinas och USA:s presidenter. Incidenten i somras med Hugging Face och varningar från insiders som tidigare Anthropics-ingenjören Jacob Coxon har intensifierat en debatt om att AI-utvecklingen bör ta en timeout för att resten av samhället ska hinna ifatt och sätta gemensamma ramar. På den andra sidan står techbolagen som naturligtvis vill fortsätta att vara störst, bäst och snabbast.
Än så länge tycks USA:s och Kinas politiska ledningar luta åt att techbolagen ska behålla sin frihet. Värdet av att vinna och leda är för stort för både USA och Kina för att någon av dem frivilligt ska slå av på takten. Inför mötet har de kommit överens om en formell dialog samt en gemensam kanal för incidentrapportering.
Men regleringstanken är stark, inte minst i Europa där man är rädd för konsekvenserna för människors säkerhet men också för en redan pressad arbetsmarknad. Här höjs röster för att börja beskatta AI och produktivitet och för att införa medborgarlön.
Någon typ av regelverk i konsumentledet kommer med säkerhet att utvecklas. Det finns ingen marknad där vad som helst får säljas. Livsmedel, läkemedel, fordon, kläder, elektronik – allt underkastas olika säkerhetskrav. Digitala tjänsters säkerhet och kognitiva inverkan skiljer sig i grunden inte från till exempel läkemedel.
Men ingen föreslår att läkemedelsbolagen ska åläggas att inte utveckla nya tekniker eller att de ska dela med sig av sina hemligheter. Och ingen föreslår att Ozempic ska börja beskattas för att kompensera för ökade pensionsutgifter på grund av längre liv. Nya tekniker ändrar vårt sätt att leva. Traktorn ändrade jordbruket. Radion och tv förändrade våra hem. Bilen förändrade våra städer. Industrirobotar ändrade fabrikerna.
Varje förändring har mött motkrafter som har velat förhindra och förbjuda. Varje förändring har också frambringat idéer om att någon ska styra utvecklingen och ta makten över tekniken. I Europa fick staten makten över radio och tv. I Sovjetunionen tog Lenins upplysta elit makten över industrisamhället.
Vem ska ha makten över AI-bolagens utveckling? Ett utskott i den amerikanska kongressen? EU-kommissionen? Det blir ett tankeförbud som ger en liten elit makten över framtiden och som inte stärker människans lust att vara människa. Hon är av naturen en nyfiken typ som till och med seglar mot horisonten trots risk att falla över kanten ned i stjärnhimlen.
Regleringsivrarna talar om ”techjättarnas” makt. Men techjättarnas villkor är våra villkor. Överallt utvecklas nya ideer och nya bolag. Anthropic är fem (!) år gammalt. Open AI är inte ens tonåring. Ett utvecklingsförbud skulle drabba ideér och företag som inte finns.
Och det skulle drabba jobb som inte finns. Ingen i det gamla jordbrukssamhället eller industrisamhället visste något om framtidens arbetsmarknad. Och ingen i vårt svårt byråkratiserade samhälle vet vad en hyperrationalisering av offentlig och privat sektor skulle kunna frigöra. Den största risken är troligen att inte använda AI-stöd för att effektivisera. Att en massa administrativa jobb slås ut innebär plötsliga möjligheter att göra något annat och mer värdefullt.