First Aid Kit
Plats: Konserthuset, Göteborg. Publik: Utsålt. Längd: Två timmar och tio minuter, inklusive paus. Bäst: ”Cedar lane”, ”Dance to another tune”, ”A long time ago” och ”Nothing has to be true”. Och ”Nothing has to be true” igen. Sämst: Det skulle i så fall vara att First Aid Kit spelar ”This old routine” på tok för sällan.
GÖTEBORG. Rocken har ett långt och komplicerat förhållande med den klassiska musiken.
Ibland har det verkat som att artisterna inte känt sig godkända förrän de har fått uppträda tillsammans med symfoniorkestrar. Kalla det gärna för att bli adlad i döda perukers sällskap. När en metalgitarrist till exempel börjar att prata om Beethoven och Bach – spring för livet. Det blir ofta pretentiöst på ett parodiskt sätt.
Det här samarbetet är varken ansträngt eller konstlat. Mötet mellan First Aid Kit, duons band och Göteborgs symfoniker känns självklart. Det beror bland annat på att utgångspunkten är albumet ”Stay gold”, som framförs i sin helhet. På den skivan inspirerades systrarna Söderberg av orkestrerad country. En genre där Glen Campbells ”Wichita lineman” är både Polstjärnan och Karlavagnen. Filtrerad genom två svenskar som överdoserat på alternativ americana som Silver Jews och Bright Eyes.
Låtarna på ”Stay gold” har alltid väntat på att backas upp av en stor orkester och en taktpinne. De kommer på sätt och vis hem i Konserthuset i Göteborg. Dessutom har dirigenten Erik Arvinder skrivit flera alldeles lysande arrangemang till originalen. De är storslagna utan att skymma musikens viktigaste instrument – duons röster. De förstärker musikens höstfärger och ödsliga känsla av att vara kär, förlorad och ensam.
Att ”Cedar lane” skulle vara förtrollande i den här finkostymen är ingen större överraskning. Men ofta får andra och mer undanskymda låtar ett annat och nytt liv. Både ”Waitress song” och ”Fleeting one” puttar ner mer kända verk som ”My silver lining” från prispallen.
Konsertens andra set innehåller ett urval från resten av First Aid Kits karriär. Det är påminnelse om hur mycket man har saknat att höra dem sjunga Paul Simon igen, eller ”Fireworks”. Men det är svårt att vara beredd på ”Nothing has to be true”, avslutningen av skivan ”Ruins”.
Den har krossat känsliga hjärtan många gånger förut, men frågan är om den någonsin nått samma höjder förut. När Göteborgs symfoniker avlossar allt de har i det sista crescendot finns det inget syre kvar i lokalen.
Det är lite svårt att minnas vad som händer före och efter. På förekommen anledning slutar Johanna och Klara Söderberg med en ömsint cover på Dolly Partons ”I will always love you”. De skulle inte vara First Aid Kit annars. Men även den blir ett efterskalv jämfört med ”Nothing has to be true” och låttextens smärtsamma fråga:
”Why do you love those who turn you into a fool?”
Konserten framförs i Göteborg i kväll och på två slutsålda Royal Albert Hall i London i veckan.
Det vore synd om inte fler fick chansen att se den.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik