Lagom till den historiska allsvenska hemmapremiären klädde Visby om.
Septemberrusk-rocken av, juliblåsan på.
Solen strålade från en klarblå himmel, folk doppade tårna nere vid kallbadhuset och i Almedalen låg en man och sov i parken, mitt på gräsmattan, med en burk ravioli och en påse Hönökaka bredvid sig.
Det var en sådan dag.
Jag funderade på att krypa intill honom, men bestämde mig för att låta bli.
Hade klubben existerat?
I stället tog jag en joggingtur genom den medeltida allsvenska hansestaden och slogs återigen av vilken bedårande vacker stad Visby är.
Varenda byggnad ser ut som godisaffären i Pippi Långstrump, tittar man inte upp ordentligt kan man krocka med Sankt Nicolai kyrkoruin, och få saker kan göra mig lika klättersugen som den i murgröna och murreva insvepta ringmuren.
Jag kutade hela vägen (styvt fyra kilometer, så inget skryt) till ishallen från 1975, och ute vid Rävhagen rådde febril aktivitet strax efter lunch.
Och så har det gjort hela sommaren.
Det finns de som påstår att klubben inte varit så välfungerande om det inte vore för ordförande Eva Werkelin.
Jag undrar om klubben ens hade existerat.
Nu stod Eva utanför hallen och monterade ett bord samtidigt som hon roddade med lagets resa till Stockholm i nästa vecka.
Tidigare hade hon varit och köpt 20 grendosor, fixat nya telefoner till det nya biljettsystemet, lånat några kylskåp från ett sommarland här på ön och gräddat våfflor till hantverkarna.
Så ska en ordförande arbeta.
Tusentals liter färg
Sedan avancemanget i våras har ishallen varit ett myller av snickare, golvläggare, plåtslagare, glasmästare, elektriker, målare och sådana som behövs för att rusta upp, stoppa, lappa ihop en ishall som enligt Hans Särkijärvi närmast kunde beskrivas som ”ett råttbo”.
För att vara ett ishockeyland som avskaffat sina arenakrav har vi fortfarande väldigt många arenakrav.
Nya omklädningsrum har byggts till och gamla har fräschats upp, det hänger en ny mediakub i taket, sargen har bytts ut och allt som har gått att piffa till har piffats till.
Hur mycket färg det gått åt?
Tusentals liter.
Cirka.
Arbetet har pågått hela sommaren utan semesteruppehåll.
En positiv sak för alla gotlänningar, förutom att de nu har en uppfräschad ishall, är att regionen visat att det går att lösa ett bygglov riktigt snabbt, det behöver tydligen inte ta flera månader.
För det är väl inte bara när kommunen själva behöver ett bygglov som kommunen jobbar så kvickt?
Ytterligare en positiv sak, upptäckte jag, var att de inte rört den förtjusande urionoaren som stått orörd på samma plats sedan brandskattningen av Visby 1361.
Framåt kvällskvisten ringlade köerna långa utanför hallen och väl inne gick folk runt och såg sig om, sparkade lite på listerna och knackade i väggarna, ni vet, som man gör när man vill undersöka om arbetet utförts ordentligt.
De trodde inte sina ögon när de såg isen.
Eftersom de såg isen.
Det gamla skitiga plexiglaset var borta och nu kunde de för första gången sedan 1993 se någonting genom det.
Jag kan inte nog understryka hur imponerad jag är över hur mycket de har fejat här, hur många som på obetald tid har skurat och fernissat för att få det fint i tid.
Uppe i den nya vipavdelningen, även kallad ”balkongen”, var det full kommers och jag snokade efter matchen reda på att de under kvällen sålt 309 små burköl av märket Norrlands Guld.
Det fanns också andra sorter att köpa.
Lokaltidningen Helagotlands Mattias Karlsson hann inte mer än att öppna upp sin dator innan en förlupen puck från uppvärmningen tog sig över skyddsnätet, damp ner och gjorde en rejäl buckla i tangentbordet.
Karlsson såg ut som han hellre hade tagit en inbuktning i sin panna.
Några minuter före nedsläpp gick brandlarmet, det ringde i klockorna i några minuter innan de upptäckte att någon sprutat lite för mycket hårspray inne på en av damerna.
Är det premiär så är det.
Visbys marknadssäljare Lasse Persson var aldrig misstänkt, det ska tilläggas.
Jag var här i våras och såg Visby ta klivet upp, jag fascinerades av den låga takhöjden (kvar) och den härliga, sunda trängseln (också kvar) på ståplatsläktaren, där trängseln bland alla gutniska arslen påminde om en dansk gristransport.
Trots förbundets olika krav på separata sektioner och räcken och stolpar så har de lyckats behålla den intima, trivsamma känslan i hallen.
300 burkar öl räcker inte
Lokalradions expert Torgny Bendelin – reslig, stabil och stilig som raukarna i Folhammar – fick sitta med en takbjälke mellan sig själv och kommentatorn Owe Järlö.
Om det var glada, impade miner på läktarplats till en början så gick mungiporna snart ner när själva matchen väl startade.
De gotländska sorkarna har fått en stenhård inledning på sitt allsvenska äventyr och gjorde en slätstruken insats i sin nygamla islada.
Jocke ”Lill-Mördarn” Thelin satte 1-0 för hemmalaget men sedan var det slutdräpt.
Kalmar gjorde fem raka mål och efter två perioder var skottstatistiken förkrossande 3-30.
Tre-trettio.
Det slutade 2-6 och på de tre inledande matcherna har Visby släppt in sex mål i varje match och står på noll poäng – och inga påtagligt positiva tecken – en vecka in i seriespelet.
Det går inte att täcka över, ens med 1000 liter färg.
Eller tränga undan med 309 burkar öl.