Oscar Westerholm är filmkritiker på kultursidan.
Filmaffischen är faktiskt inte ful. Kanske är dispositionen en smula stökig, men färgerna är smakfullt nedtonade och kalligrafin påfallande snygg. Man hade kunnat få för sig att det rörde sig om en habil film.
Det finns dessutom något sensationellt över hur det kinesiska datoranimerade familjeäventyret ”Niu Lai” (”Kon kommer”) kom till. Filmen gjordes av två inredningsarkitekter, Xin Yumeng och hans mor Sun Lifang. Allt är hemlagat: manus, regi, animation, musik, klippning, dubbning. Rubbet. Filmen tog sammanlagt fem år från ax till limpa och kostade bara några tusenlappar i svenskt penningvärde.
I början av augusti gick ”Niu Lai” upp på 245 dukar i Kina. Det har i efterhand framkommit att den kinesiska filmbyrån avrådde från premiären. Det fanns nämligen ett inte obetydligt glapp mellan filmens blygsamma reklamkampanj, det vill säga ovannämnda affisch, och den faktiska filmen. Antagligen var de första publikreaktionerna inte långt ifrån hur jag själv reagerade när jag såg den mobiltelefonsfilmade piratkopian på Youtube: ”Vad tusan ska de där fyrkantiga pissgula klumparna föreställa? Och varför ser de så ilskna ut?”
”Niu Lai” är inte bara en ful film. Det är sannolikt den fulaste film som någonsin projicerats på en duk.
Den kvasifilosofiska fabeln om kalven Niu Lai och hans möten med lärkor, ormar och tigrar borde vara lätt att begripa. Filmen riktar sig trots allt till barn. Men det bisarra berättandet – som inte blir mindre apart av att animationerna är gjorda i ett ritprogram för arkitekter – gör att man hela tiden tappar tråden.
Den första veckan spelade filmen knappt in sin knapra produktionsbudget, men nu har ”Niu Lai” blivit en kioskvältare som smiskar Christopher Nolan på fingrarna. Detta tack vare virala recensioner på kinesiska sociala medier som har adlat filmen till en framtida ”så dålig att den blir bra”-klassiker i stil med ”The room”.
Det är såklart roligt att filmkritik kan vända ett misslyckande till en succé. Men jag köper inte att framgångarna delvis beror på att biobesökare är trötta på AI-slop. Skulle alltså ”Niu Lai”, som till form och innehåll är intill förväxling likt något som en gratis-AI hade kunnat hulka ur sig för tre år sedan, vara motsatsen till hjärnröta?
Tvärtom verkar den här typen av konstnärliga bottenskrap trigga en mobbarreflex hos biobesökarna. Publiken hånskrattar åt filmen, det hör man på mobilinspelningen. Det finns visst inget roligare än en konstnärlig dikeskörning.