Det dröjde fem år innan Hollywood tog sig an elfte september-attackerna i Paul Greengrass ”United 93”. Halveringstiden mellan terrorism och populärkulturens skildringar av den ser lite olika ut. Ofta är den, som i Steven Spielbergs ”War of the worlds” (2005), först allegorisk. Och i Frankrike var en serie som ”Des Vivants” (2025) även tio år efter Bataclanmassakern kontroversiell.
Däremot är dessa filmer och serier, eller böcker som Emmanuel Carrères ”V13”, sällan ointressanta för kritikerna (GP 9/4/25). Tvärtom. De rör så djupt gående nationella trauman att även en samtida serie som BBC:s ”The Capture” är svårförståelig om man inte tar in självmordsbomberna i London 2005.
Desto mer anmärkningsvärt då att notera radiotystnaden med vilken viss ny fiktion om 7 oktober-attackerna i Israel 2023 bemöts. Hur, givet övrigt intresse för konsekvenserna, irrelevant det tycks vara att pejla. Oavsett om det gäller israelisk populärkultur eller brittiska romaner om 7 oktober, är det slående tyst på svenska kultursidor.
Det väsentliga är hur ”Fauda” kanaliserar raseri.
Tv-serien ”Fauda” hade premiär 2015 och utspelade sig då under Gaza-kriget 2014. Den hör till Netflix mest sedda serier, inte minst i arabvärlden där ”Fauda” betraktas som en ”guilty pleasure”.
Det är popkultur av ett slag som säger mycket om samhället den produceras i, särskilt som en av serieskaparna är journalist med fokus på palestinska frågor. Deras sätt att skildra säkerhetsagenter som infiltrerar palestinska grupper har träffsäkert beskrivits som konfliktvoyeurism. Man får kika in grisigheten, erbjuds empati med utsatta palestinier – men också en tveksam tröst om att det ”bara” är fiktion.
Just därför borde den färska femte säsongen, där två avsnitt fiktionaliserar 7 oktober, vara särskilt intressant. Inte primärt i fråga om den är bra eller dålig. Seriens skildring av Marseille och europeiska terrorister är till exempel en klyscha (se där en sublimering av rädsla och förakt). Det väsentliga är hur ”Fauda” kanaliserar raseri. Och det ska till att vara kritikern som har skrivit den enda svenska recensionen för att missa hur detta skildras som en förtroendekollaps mot de israeliska strukturer som lät 7 oktober ske (SvD 16/9).
I USA så pass att författare som tar sig an ”judiska ämnen” ignoreras av stora förlag
Likt andra israeliska serier, men mer extremt, iscensätter ”Fauda” hämndlust. Att serien inte tematiserar Gazakriget, eller gisslan, var beslut som togs för att inte datera säsongen. Men stirrar man sig blind på den saken missar man att intrigen ända fram till det sista dialogutbytet konfronterar att hämnden som utkrävs leder till moralisk kollaps.
Icke-recensionerna av hur denna kultur behandlar ett centralt stycke samtidshistoria påminner om den uteblivna uppmärksamheten för Bookerpris-vinnaren Howard Jacobsons nya roman ”Howl”. Liksom ”Fauda” handlar den om terrorattackens efterspel. Men i södra London, och med iakttagelser av antisemitism och hyckleri präglade av den engelske författarens svarta humor. Intrigen säger tyvärr också sitt om varför samtiden väljer att ignorera den israeliska fiktionens inre mekanismer. I USA så pass att författare som tar sig an ”judiska ämnen” ignoreras av stora förlag – vilket även drabbade ”Howl” (WSJ 10/9).
Att även skriva om annan israelisk kultur än iskallt avslöjande dokumentärer som ”NAZA” är ingen motsättning. Särskilt som landets tv-kreatörer förtjänar mer än att buntas ihop till något Israel påstås utnyttja som ”mjuk makt”. Här finns allt från terapifiktion till bosättarkritiska serier som ”Our boys” – vilket sammantaget hjälper oss att förstå det här samhället när vi behöver det som bäst (GP 25/10/19).
För adjektivet ”obekväm” i kritikeruppdraget handlar väl ändå om mer än att ankdammstjafsa kring hajpade svenska romaner?