Så bra är ”Resan till Piemonte”.
Genre: Dramakomedi (Sverige).
Av: Alexandra-Therese Keining.
Med: Helena Bergström, Björn Kjellman, Kjell Bergqvist, Kajsa Ernst, Peter Dalle, Peter Haber.
Längd: 1:51.
Från: 7 år.
Premiär: På bio 25/9.
Man skulle rentav kunna se filmen som ett riff på ”Änglagård”: Helena Bergströms karaktär, den före detta krögaren Eva, ärver oväntat en gård i Piemonte, och tar med sig bästa vännerna som stöd. På plats blir det begravning, vidunderlig landskapsidyll och möten med en fördomsfull lokalbefolkning som pressar henne att sälja.
Lyckligtvis så är vinkunskaperna väsentligt bättre i Italien, än på den västgötska Änglagårdsbygden. Eva slipper dricka Raimat. Hon kan istället botanisera bland barbaresco, grön muskat, och kärv nebbiolo.
Alexandra-Therese Keining har i någon mån återskapat Colin Nutleys själsliga bildpoesi, men med mer Instagrammigt eskapistiska inslag av inredning och mat. Tänk ”Husdrömmar Sicilien” eller ”Stanley Tucci i Italien”. Lyckligtvis är det inte sommar, utan mustigare höst med utrymme för gyllene ljus, lövrasslande skogspromenader och ett visst lugnt. Som en sorts allegori över platsen i livet där Eva & co befinner sig.
Samtliga karaktärer spelas av så rutinerade skådespelare att det är som att möta gamla älskade bekanta. Bergström är filmens hjärta, men även Kajsa Ernst är berörande som väninnan med författardrömmar. Kjell Bergqvist tar ut de komiska svängarna mest, som hennes sjavige exman Bengt – en snäll, men grinig gubbe som beskriver Sverige som en blandning av antidepp och snöslask. Medan Björn Kjellman är Evas mjuka ungdomsförälskelse som hon, efter en skilsmässa, börjar få upp ögonen för igen. Inte konstigt med tanke på hur stilig han är i vältrimmat skägg, kabelstickat cremevitt, samt linnen under slarvigt uppknäppta skjortor.
Sötast av alla är dock tryffelhunden Sofia som i samspel med Bergqvists känsloregister når cirka samma bedårande nivå som Matt Damon och Odyssey-jycken Argos.
Synd då att de italienska grannarna inte begåvats med samma nyanser. De är visserligen föredömligt välklädda, men blir i längden trista karikatyrer med en påklistrad svenskfientlighet som utmärkande drag.
Annars är filmen en snudd på helande varm mysstund. Det är cykla i kapp mot horisonten, insupa dofter av färska grönsaker, och gråta lagom över tiden som gått. Å ena sidan är det förutsägbart, å andra sidan känner jag mig tryggt hållen av allt det vackra och vänliga.
Behagligheten omsluter en. Utom i en scen då Kjelle Bergqvists Bengt besöker sin bror på hemmet (Peter Haber). Han sitter där i rullstol i ett solterapirum helt utan effekt och blandmissbrukar benzo och amarone. För honom är Italien långt borta, och just där hittar filmen till en tragikomisk reality check som faktiskt gör mig mer upprymd än Evas inspirerande nystart.