I 26 år har Öresundsbron varit en symbol för en region där gränsen mellan länder inte ska stå i vägen för människor och företag. Tanken med den fasta förbindelsen var enkel: det skulle vara lätt att bo i Malmö och arbeta i Köpenhamn, eller omvänt. Företag skulle få tillgång till en större arbetsmarknad, och jobb och kunskap skulle kunna röra sig friare mellan Sverige och Danmark.
Och visst har det blivit så.
I dag pendlar över 20 000 personer mellan Sverige och Danmark, enligt Öresundsinstitutet. Sedan Bron invigdes har tiotusentals, kanske rentav hundratusentals, människor haft hela eller delar av sina yrkesliv på andra sidan gränsen. Exakt hur många det rör sig om verkar ingen veta – eller för den delen bry sig om. Det säger en del. Det är i alla fall dessa människor som har gjort Öresundsintegrationen verklig.
Men Öresundsintegrationen tar slut när pensionen kommer.
En ny rapport, När pensionen korsar gränser, från Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet visar att människor som har arbetat i flera nordiska länder riskerar att missgynnas när pensionen ska betalas ut. Rapporten beskriver hur många upplever att systemen inte hänger ihop. Rättigheter tolkas olika, ansvar bollas mellan länder och utbetalningarna kan bli lägre än väntat.
Människor hamnar mitt emellan myndigheterna och får ofta själva försöka reda ut vem som ansvarar för vad, hålla reda på olika regelverk och jaga uppgifter. I praktiken tvingas de alltså göra det samordningsarbete som myndigheterna borde ta ansvar för.
Rapporten vittnar också om att personer som har arbetat i mer än ett nordiskt land har svårt att få en samlad och tydlig bild av den pension de har tjänat in under ett arbetsliv i flera länder.
Problemen finns i hela Norden, men blir särskilt tydliga i Öresundsregionen – Nordens största gränsöverskridande arbetsmarknadsregion och ett område som EU ofta lyfter fram som ett internationellt föredöme för gränsöverskridande integration.
När det nya Öresundsavtalet mellan Sverige och Danmark presenterades 2024 beskrev företrädare för länderna det som ett stort och viktigt steg framåt för Öresundsintegrationen. Men det finns skäl att fråga sig hur långt steget egentligen var. Efter mer än ett decennium av förhandlingar blev det plötsligt bråttom. Lagom till kung Frederik X:s statsbesök i Sverige kunde ett nytt avtal presenteras, men de svårare frågorna hanns inte med. Pensionsfrågan fick vänta.
För dem som tidigare har arbetat över gränsen och som nu är pensionärer eller så småningom kommer att bli det återstår en avgörande fråga: Hur ska pensionen från andra sidan Sundet fungera när arbetslivet är över – och hur svårt ska det behöva vara att få ut den?
De som har arbetspendlat mellan Själland och Skåne har gjort precis det som politiker och arbetsgivare har uppmuntrat. De har tagit jobben där de funnits, betalat skatt och bidragit till tillväxt på båda sidor av Sundet. Att systemen fungerar under arbetslivet men brister när människor går i pension är oacceptabelt.
Öresundsregionen har visat att människor är beredda att korsa gränsen när det finns jobb och möjligheter.
Oavsett hur Sveriges nya regering ser ut måste politiker både i Sverige och i Danmark nu se till att integrationen över Öresund också omfattar pensioner. Men det är också en fråga för hela det nordiska samarbetet. Därför måste den upp på dagordningen när de nordiska statsministrarna möts på Nordiska rådets session i Helsingfors senare i höst. Regeringarna måste leverera lösningar som hänger ihop och som är rättvisa för de människor som har gjort den nordiska arbetsmarknaden till verklighet.
Öresundsintegrationen kan inte bara mätas i broöverfarter, tågförbindelser eller antalet arbetspendlare. Den måste också fungera när arbetslivet är över. Först då går det att tala om en gemensam nordisk arbetsmarknad.
SKRIBENTEN
Kjell-Arne Ottosson (KD), riksdagsledamot sedan 2018 och ordförande för Nordiska rådets utskott för tillväxt och utveckling
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.