Först som sist: Det här handlade ju inte om oss.
Ståle Solbakken tar sina beslut på sina grunder. Han får leva och dö med dem och konsekvenserna de leder till, men inget han gjorde idag utgick ifrån Sverige.
Om något tror jag definitivt att han hellre hade sett Norge möta oss än Elfenbenskusten, men nu gjorde han bedömningen att det alternativet inte riktigt fanns inom trovärdigt räckhåll.
En seger mot Frankrike kan inget enda lag i världen räkna med – hur toppat och ordinarie laget än är – så Ståle Solbakken valde att prioritera planering, pausering och periodisering.
Startspelare med piggare ben. Reserver som fått känna på VM-miljön.
Rätt eller fel? Norrmännen får svaren på tisdag – i en lurig sextondelsfinal som fått ännu högre fallhöjd – men fram till dess kommer de inte ägna oss särskilt många tankar överhuvudtaget.
Vi har vårat, de har nog med sitt.
De ska åka till Dallas och hantera intensiva ivorianer, vi ska till New Jersey och möta den bästa landslagsoffensiven världen har sett på ett par årtionden eller så.
Ousmane Dembélé har vunnit Ballon d’Or. Kylian Mbappé kommer såklart att göra det förr eller senare. Michael Olise borde kanske göra det redan i år.
Désiré Doué och Bradley Barcola alternerar som komplementsturbos, Rayan Cherki är unik som konservöppnare mot låga försvarsburkar och behövs det finns Jean Philippe-Mateta med sin kraft och sina uppdragna shorts.
Frankrike själva har aldrig haft en såhär multibegåvad frontlinje, inte ens när de blev världsmästare 1998 och 2018. Globalt sett tycker jag att du måste tillbaka till 2002 innan du ens hittar något relevant att jämföra med; det brasilianska guldlaget spetsat med Ronaldo, Rivaldo och Ronaldinho.
Såhär långt in på såväl säsong som turnering har väl de flesta varit överens om att den regerande Ballon d’Or-innehavaren bara varit den tredje mest imponerande franska anfallaren, att han fått vänta på sin tur i kulisserna.
Annat idag.
Då är det över
Kylian Mbappé rammade visserligen ribban redan efter 20 sekunder, men sedan övergick han till rollen som servitör och hovleverantör. Den oefterhärmlige Ousmane Dembélé sköt med högern, med vänstern och med vänstern igen – och så hade han gjort hattrick på en dryg halvtimme.
Givetvis är det helt berättigat att påstå att den här matchen fick sin karaktär av Ståle Solbakkens laguttagning. Hans reserver var rakryggade och frejdiga, men utan den synkroniserade samhandling som ett lag utvecklar efter mycket speltid tillsammans.
Det här var ett hopkok där spelarna stundtals missförstod varandra, där besluten ibland tog för lång tid, där det blev den del onödiga bolltapp på offensiv planhalva.
Och tappar du bollen i fel läge mot det här motståndet – då är det över.
Fransmännen var nu inte heller på sitt allra skarpaste humör. Kanske gick det helt enkelt lite för lätt. Samtidigt som Mbappé och Dembélé jagade på var Michael Olise och Desire Doué märkbart mindre intresserade än vanligt, och ibland dröjde sistapassningarna en kvartssekund för länge.
Egil Sandnes excellerade i det norska målet, siffrorna hölls kvar nere inom det någorlunda respektabla.
Frankrike demonstrerade sina oerhörda styrkor, men gläntade samtidigt också på dörren till det som i alla fall kan uppfattas som bräckligheter.
Det här är inte det klassiska, kompakta Didier Deschamps-laget, något som väl blev ännu lite tydligare nu när livet inte gav Deschamps möjligheten att vara här.
Va-va-voom
I själ, hjärta och funktion är det här ett 4-2-4-lag, och det kommer alltid att gå att hitta ytor runt och bakom deras tvåmannamittfält.
Thelo Aasgaard satte en reducering med sin Scouse-swagger. Jørgen Strand Larsen stannade bort en straff, Oscar Bobb brände ett friläge.
Rabblar du bara upp det sådär går det kanske att luras att Norge låg hyggligt nära ett kryss, men i så fall skapar du en chimär.
Att tillåta planen att öppna upp sig ingår numera i den franska kalkylen; de bjuder gärna på några chanser och lockar motståndarna högre upp i planen så länge det innebär att det finns ytor på den andra planhalvan.
Va-va-voom, som det heter på fotbollsfranska.
4-1 till slut, men ändå uppskattande applåder från de enorma norska supporterskarorna på plats. De accepterade utfallet av matchen som spelats, valen som gjorts.
För dem gäller nu att hoppa över en ribba de själva lagt högre, att bevisa att de verkligen är laget de själva tror att de är. För oss gäller det att neutralisera ett lag som just nu framstår som ostoppbart.