I ”Vildfåglar” försöker en ung student tro på Ellen Keys ord om den fria kärleken. Romaner om förra sekelskiftet är en tydlig trend – och Ellinor Skagegård kliver närmare än de flesta andra. DN:s Kerstin Särneö längtar redan efter nästa del.
Roman
Ellinor Skagegård
”Vildfåglar”
Polaris förlag, 307 sidor
I ögonblick är det som att 120 år plötsligt suddas ut. Kvinnoliv bland studenter i Uppsala 1906 och den verklighet vi lever i i dag, blir raster i samma bild. Det är så oerhört lätt att känna igen sig i 20-åriga Lottie Jung som kommer till Uppsala en augustidag för att studera. Äntligen ska hon få rå sig själv, vara sin egen om så bara under ett par terminer.
Ellinor Skagegårds debutroman, efter biografier om tonsättaren Fanny Mendelssohn och journalisten Märta Lindqvist, ligger i tiden. Historiska romaner från förra sekelskiftet med kvinnliga huvudpersoner har vuxit till en tydlig trend. Men Skagegård kliver närmare än de flesta andra, kvinnornas inre liv får fokus istället för beskrivningar av samhälleliga strukturer. Lotties vardag, hennes själsliga kamp, hennes längtan, åtrå, skuld och skam gestaltas både övertygande och allmängiltigt.
Visserligen tar det kanske onödigt många sidor innan romanen får form och fördjupas. Först ska karaktärerna presenteras, miljöer skissas fram och konfliktytor göras synliga. Lottie hittar sitt sammanhang och bildar en fyrklöver med tre andra kvinnliga studenter. Greta Beckius, Emilia Fogelklou och Ellen Landquist har alla funnits i verkligheten, men Skagegård förhåller sig fiktivt och fritt till deras liv. Vilket fungerar ypperligt.
Trots sin nära vänskap döljer de fyra kvinnorna mycket av sina tankar och relationer för varandra, oroliga över att fördömas. De är präglade av sin uppväxt och samhällsnormerna, samtidigt som de vill vara vildfåglar som inte går att tämja. Frihetslängtan slåss mot överjaget. Sexualiteten, som inte ens får benämnas som sexualitet utan ”sinnlighet”, är romanens verkliga brännpunkt. Liksom psykisk ohälsa.
Männen omkring kvinnorna begär deras kroppar, men avfärdar deras intellekt. Och ställer kvinnorna inte upp finns alltid unga prostituerade flickor för en stunds förströelse.
De dubbla budskapen leder givetvis till ångest och Lottie föraktar sig själv när hon ”gett sig” till charmören Frank Levertin. Inte ens under samlaget kan hon visa vem hon är och vad hon faktisk känner:
”'Har du det skönt?' frågade han mellan andetagen och hon nickade till svar eftersom hon förmodade att det var vad som förväntades.”
Men medan Lottie trots allt har en inre kraft som gör att hon lyckas få arbete som journalist, går hennes vän Greta in i en djup depression. Precis som i verkligheten blir Greta Beckius utväg ett pistolskott mot tinningen.
Som läsare får vi följa tätt, tätt intill Lottie. Hur hon som tonåring fick en inre kritisk röst som sa åt henne att allt hos henne var svagt och fel och fult, inte värt att älskas. Hur hon försöker tro på Ellen Keys ord om att det är kärleken och inte äktenskapet som gör könsumgänget sedligt. Och hur hon till sist vågar gå bakom pappa prästens rygg för att hitta en egen väg.
Att skriva historiska romaner ställer språkliga krav på att balansera mellan tidstypiska uttryck och nutida läsbarhet. Det lyckas Ellinor Skagegård mycket väl med. Texten är rakt igenom trovärdig utan att någonsin bli tung eller omständlig.
”Vildfåglar” är första delen i den planerade trilogin ”Uppsalakransen”. Jag ser fram emot de kommande delarna.
Läs fler texter av Kerstin Särneö och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur