Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | VÄNSTERPARTIET
Vänsterpartiets återkommande problem med kandidater och företrädare som uttryckt stöd för terrororganisationer, spridit antisemitiska föreställningar eller hyllat auktoritära ledare är inte en intern partifråga. Om Vänsterpartiet får en central roll i eller kring en framtida regering uppstår också en säkerhetspolitisk fråga: hur påverkas andra länders förtroende för Sverige?
Regeringsbildningen efter valet handlar naturligtvis om politiska sakfrågor, kompromisser och röda linjer. Men det finns en dimension som riskerar att försvinna i diskussionen om ministerposter och regeringsunderlag: Sveriges ställning som säkerhetspolitisk partner.
Vänsterpartiets problem är dokumenterade. Under året har kandidater strukits från partiets listor efter uppgifter om bland annat stöd för terrorism, antisemitism, förnekande av Förintelsen och hyllningar av diktatorer. I september ströks ytterligare kandidater efter nya uppgifter. Partiledningen har tagit avstånd och ingripit. Det förändrar inte det faktum att problemen har återkommit.
Nu utreds dessutom misstänkt olaglig valpåverkan i Borlänge. Det är viktigt att skilja mellan misstanke och skuld. Förundersökningen får visa vad som faktiskt har hänt.
Ingen av dessa omständigheter bevisar att en framtida regering skulle fungera illa. Men de gör det rimligt att ställa en annan fråga: vilken riskbedömning gör andra stater när ett parti med återkommande problem av detta slag får en central position i svensk regeringsmakt? Det är en särskilt relevant fråga efter Sveriges inträde i Nato.
Natomedlemskapet innebär ett omfattande informationsutbyte mellan Sverige, Nato och de övriga allierade. Regeringen har själv slagit fast att detta förutsätter att information kan utbytas på ett säkert och förtroligt sätt och har infört kompletterande sekretessregler för Natoinformation.
Men förtroende bygger inte bara på lagtext och sekretessbestämmelser. Den som lämnar känslig information till en annan stat måste också bedöma hur väl informationen kommer att skyddas.
Det gäller naturligtvis hemliga uppgifter. Men säkerhetssamarbete handlar också om sådant som var för sig kanske inte är hemligt: vilka frågor en regering överväger, vilka alternativ som diskuteras, vilka internationella kontakter som är känsliga och var de interna motsättningarna finns. När sådant läggs samman kan bilden bli betydelsefull.
En sådan förändring är svår att upptäcka. Om en allierad börjar dela mindre information med Sverige kommer det knappast genom ett diplomatiskt meddelande: ”Vi litar inte längre på er”. Det kan i stället möjligen märkas genom vilken information som lämnas, hur detaljerad den är eller vilka delar av ett underlag som inte längre förs vidare.
Här finns en aspekt av regeringsmakten som lätt förbises. Regeringen fattar formella beslut vid regeringssammanträden. Men den politiska processen är betydligt större. I Statsrådsberedningen sker löpande samordning av frågor som rör bland annat utrikes- och säkerhetspolitik, nationell säkerhet, försvar, Nato och underrättelser. Det finns också ett särskilt kansli för samordning av underrättelser.
Den som arbetar i eller nära denna miljö kan därför få insyn i betydligt mer än de handlingar som formellt har klassats som hemliga. Det kan handla om vilka frågor som är på väg upp, vilka alternativ som diskuteras, vilka positioner som övervägs, vilka internationella relationer eller besök som är känsliga och vilka problem som finns mellan departement eller inom det politiska samarbetet.
Det är också här som frågan om Vänsterpartiets framtida roll måste ställas. Den handlar inte bara om vilka personer som blir statsråd och vilka som står utanför regeringen. Den handlar om vilken institutionell närvaro och insyn ett parti får i regeringens centrala arbetsmiljöer.
Om en regeringsbildning innebär att Vänsterpartiet får representation i ett politiskt samordningskansli eller någon annan central funktion i Regeringskansliet är det därför inte tillräckligt att fråga vilka formella behörigheter som följer med uppdraget. Man måste också bedöma vilken faktisk insyn och vilket sammanhang uppdraget ger.
Säkerhetsprövning och sekretessregler finns av en anledning. De ska naturligtvis följas. Men de eliminerar inte behovet av en politisk riskbedömning.
Det finns inget öppet underlag som gör det möjligt att säga att andra länder skulle minska sitt informationsutbyte med Sverige om Vänsterpartiet får en central roll i regeringsmakten. Ett sådant påstående vore spekulativt. Men det vore naivt att utgå från att andra länder inte gör egna bedömningar.
Säkerhetssamarbete bygger på förtroende. Och förtroende är inte något som automatiskt följer med ett medlemskap i Nato. Alla stater måste bedöma om deras samarbetspartner kan skydda den information som delas och om den politiska och institutionella miljön är tillräckligt säker. Det är därför den svenska regeringsbildningen har en säkerhetspolitisk sida.
En statsminister måste inte bara fråga vilka politiska kompromisser som är möjliga. Hon eller han måste också fråga vilken institutionell insyn som är förenlig med det ansvar Sverige har gentemot sina allierade. Det gäller oavsett vilket parti som står inför frågan.
Om Magdalena Andersson bildar regering blir frågan konkret om vägen till regeringsmakten kräver ett institutionaliserat samarbete med Vänsterpartiet. Det kan handla om regeringsmedverkan, politiska samordningsfunktioner eller andra arrangemang. Formen spelar roll, eftersom olika former ger olika insyn.
Detta är inte en fråga om att förutsäga vad utländska underrättelsetjänster kommer att göra. Det kan vi inte veta. Frågan är i stället vilken riskbedömning en svensk statsminister bör göra innan den bestämmer hur regeringens centrala arbetsmiljöer ska organiseras.
En försämrad tillit behöver inte synas i ett regeringsbeslut, i en proposition eller i en offentlig diplomatisk not. Den kan handla om det som inte längre kommer, och om det kan man oftast bara gissa.
Det är därför säkerhetspolitisk tillit är något annat än ett allmänt förtroende mellan politiska partier. Den är en praktisk förutsättning för det internationella samarbete som Sveriges säkerhet bygger på.
Och just därför är den svår att mäta. Det vi inte vet att vi inte får veta.
Harald Sandberg
tidigare ambassadör i Jakarta, Seoul och New Delhi samt tidigare personalchef på Utrikesdepartementet