Anders Neergaard, professor i sociologi och föreståndare vid institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle på Linköpings universitet, hävdar att jag och Björn Schechtmann, företrädare för föreningen Judiska Uppsalastudenter, blandar samman judar och sionister, eller åtminstone försöker sudda ut gränsen mellan dem, och på så sätt förhindrar kritik mot Israel (Aktuella frågor 10/9 och 22/9).
Förutom att Neergaard gör en märklig tolkning av vårt resonemang missar han också sammanhanget. Vi påpekar uttryckligen att ”Sverige ska kunna ha en livskraftig debatt där stater och ideologier kritiseras och fördöms utan att den som gör det stämplas som rasist [...]”.
Det är alltså inte vi som står för sammanblandningen. Vi konstaterar att den är en realitet – ibland med dödlig utgång.
Gärningsmännen vid Bondi Beach i Australien spelade inför sitt dåd i december 2025 in en video där de fördömde ”sionister”, innan de öppnade eld mot judar på en offentlig chanukkafest. Femton personer dödades, däribland en tioårig flicka och en förintelseöverlevande. Distinktionen mellan ”judar” och ”sionister” blir då ganska ointressant, åtminstone utanför den akademiska debatten.
Det är mycket oroande att Neergaard tar vårt inlägg ”Sverige saknar verktyg mot den nya antisemitismen”, en vädjan från unga judar som upplever tilltagande antisemitism, som ett tillfälle för att föra fram politiska poänger om sionismen och Israels historia. Det minsta vi borde kunna begära är att våra erfarenheter tas på allvar och blir lästa med noggrannhet, särskilt från en person med en hög position vid ett svenskt universitet. I stället för att bli lyssnade på blir vi, precis som vi har beskrivit, misstänkliggjorda och tillskrivna åsikter som vi aldrig har gett uttryck för.
Lucas Lindahl, tidigare universitetsadjunkt i samhällsvetenskap på lärarhögskolan i Kristianstad, anser att vårt förslag om en partiöverskridande kunskapsinsats mot antisemitism är otillräckligt (Aktuella frågor 16/9). Hans poäng är att antisionismen fungerar som en politisk samlingspunkt där antisemitiska attityder, redan latenta hos stora delar av befolkningen, aktiveras och förenar grupper med annars oförenliga intressen kring ett gemensamt agg. Antisemitismen blir då en tillgång snarare än en belastning för rörelsen, och därför går den inte att argumentera bort.
Lindahls förslag är att de som värnar om judiskt liv bygger en motsvarande allians, kring sionism och filosemitism, ett bejakande av judiskhet och judisk kultur.
Det stämmer att informationsinsatser har sina begränsningar och att antisemitism inte bara handlar om bristande kunskap, utan också om ideologiska övertygelser och låsta positioner. Men nya sätt att undersöka antisemitism kan ändå ge viktiga verktyg. Det finns en genuin vilja hos politiker i Sverige förstå och hantera antisemitismen. De flesta vet bara inte hur den känns igen.
Men Lindahls lösning – en allians byggd på sionism och filosemitism – är problematisk. Det vore skadligt att knyta judisk säkerhet till en viss politisk identitet. Inom den judiska diasporan finns ett brett spektrum av politiska uppfattningar, både i synen på Israel och när det gäller svensk inrikespolitik.
Ättlingarna till de judar som flydde från Polen 1967–1972 är idag vänsterpartister, sverigedemokrater och allt däremellan. Just denna åsiktsfrihet förvägrades människor i det kommunistiska Polen, där det bara fanns en tillåten uppfattning. Att nu pressas in i en ny politisk likriktning vore onekligen ett steg i fel riktning.
Om antisemitism handlar om att hata judar utifrån föreställningar byggda på konspirationsteorier och myter, handlar filosemitism om att uppskatta judar utifrån en idealiserad bild av ”den civiliserade juden”. Även om det senare kan framstå som smickrande, vill de flesta judar inte vara projektionsyta för vare sig hatets fördomar eller kärlekens idealbilder. De flesta av oss vill bara vara kollegor, grannar och vänner.
Diskussionen om antisemitism måste lämna seminarierummen och debattsidorna och i stället ta plats i klassrummen och i offentligheten i stort. Utvecklingen går åt fel håll och upplevs av många som akut. Jag hoppas att både Neergard och Lundahl vill hjälpa oss judar att motverka den innan det är för sent.
SKRIBENTEN
Leo Sokolow Romin, debattör och barnbarn till polsk-judiska flyktingar
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.