”Resan till Piemonte” ringar in en tyst folksjukdom nämligen svenskars porrskadade förhållande till Italien. Svenskar kan inte njuta av landet som det är utan måste ha extremversionen, den filmerna lärt dem är den normala, för att bli tillfredsställda. De måste ha snygga italienare som brister ut i sång eller reciterar en dikt. Det ska vara en nonna i huckle som lagar pasta, och den ska vara så god så att man måste sluta ögonen och le. Det ska finnas med ett dragspel någonstans på en liten hosteria med rödrutiga dukar. Annars är svensken inte tillfredsställd.
Här är senaste bidraget i genren; livströtta Eva (Helena Bergström) ärver brorsans gård i Piemonte och åker ned med sitt gäng 60-plussare för att, tja, varför stanna kvar i ett höstgrått Sverige?
Det är såklart en sagolik plats som möter dem. Inte bara gården i sig utan också landskapet och den lilla byn där italienarna är antingen snälla eller sexiga. Oftast båda delarna. Förutom grannarna då, som jagar både tryffel och konkurrerande tryffeljägare i skogen med sina gevär – alltid iklädda snygga tweedkostymer och scarves.
Grannarna, ska det visa sig, vill sätta käppar i hjulet för Eva och hennes seniorer som låtit sig charmas och börjat tänka fritt kring att faktiskt behålla gården. Det blir en liten ”Änglagård” - Italia edizione av det hela. Svenskarna som, bara genom att finnas där och tänka lite nytt, hotar italienarnas sätt att leva. Även här blir det en showdown i en kyrka, precis som i Colin Nutleys film.
Nu är ”Piemonte” visserligen gjord med bidrag från italienska turistorganisationer men det har nog inte påverkat särskilt mycket i hur man framställer Italien för svenskar. Inte heller hur man framställer svenskar för svenskar, för den delen. Det snackas krämpor, skilsmässor och ”hur kan man bo i Sverige egentligen, när det är så kallt och mörkt”.
Regissören Alexandra-Therese Keining, som också skrivit manus, siktar hårt på igenkänning. Också genom rollbesättningen, som består av hela feelgood-eliten: Kjell Bergqvist som surgubbe i hatt, Kajsa Ernst som kulturtant, Björn Kellman som redig karl och Helena Bergström som jävlar anamma-kvinna. Lägg till onödiga gästspel av Peter Haber som uppgiven sjukpensionär och Peter Dalle som livrädd ex-man.
Men, det ska sägas, att här finns också en ambition till någonting djupare. När vi först möter den nattjobbande och nedbrutna Eva så påminns man flyktigt om hur fantastisk Bergström kan vara när hon inte spelar varianter på tuff brud med skinn på näsan. Stunderna av tystnad och talande kroppspråk är en flyktig liten påminnelse som tänder ett hopp om att hon kanske ännu inte gjort sin bästa roll. Det om något är feelgood.
Titta också på:
”Prinsessa på vift” (William Wyler, 1954) ”Nomadland” (Chloé Zhao, 2021) ”Änglagård” (Colin Nutley, 1992)