Recension: ”Vänsterns värsta år” av Erik Helmerson
Journalisten och ledarskribenten Erik Helmersons ”Vänsterns värsta år” är en uppgörelse med 2010-talets tidsanda och det han kallar ”woke”.
Trivsam läsning för den som håller med, tycker Kulturnyheternas kritiker Per Andersson.
Den som är inställd på att hålla med kan nog ha trivsam läsning i Helmersons 200-sidiga ledarkrönika. Men den som vill tänka själv får inte mycket att arbeta med. Han går igenom ett antal välkända strider – de flesta rasismrelaterade, många med avstamp i diskutabla kravformuleringar – och upprörs som om det fortfarande var 2015 och inga lärdomar dragits av de debatter som förts och utvecklat samhället. Många avklarade direkt i samtiden (Tintin på biblioteket, MP:s kulturprogram) andra efter några år (forskaren i Uppsala).
Helmerson arbetar med vitsiga formuleringar istället för sakargument, behövs eftertryck stampar han med foten: ”Woke var en räcka åsikter som alla rymde sitt särskilda mått av entusiastisk idioti.” Emellanåt rasande, genomgående hånfull mot alla som inte tycker som han. Rätt mycket vad han kritiserar motståndarna för.
”Woke” – vaken – har lång historia som honnörsord i amerikansk antirasism. Mot slutet av 2010-talet började motståndare använda det som nedsättande epitet. Sedan dess används det bara som förolämpning (liksom postmodernist och nyliberal).
Ska man ägna en bok att angripa ”woke” måste man motivera användningen av den ifrågasatta termen. Helmerson gör knappt ens ett seriöst försök. Istället använder han det oklara tillmälet som paraplybegrepp för vänstersaker han inte gillar: några besläktade men inte alla, några nippriga men inte alla.
Men Helmerson är fixerad vid att att ”woke” och ”wokerörelsen” är realiteter – och att den som ifrågasätter begreppets giltighet försöker mörka sanningen. I det långa parti i mitten där han kverulerar över sin tid på Dagens Nyheter hävdar han att ”woke” där var ett förbjudet ord, bannlyst av någon i redaktionsledningen som sa att det är svårdefinierat. Rimlig bedömning kan man tycka men Helmerson är missnöjd. ”W-ordet skulle vi helt undvika”, skriver han förtrutet – och förankrar sin retrospektiv i den nutida tesen om tesdrivande medier. Parallellen han tycks dra till n-ordet är lite lustig, eller olustig. Är ledarskribenter på Dagens Nyheter verkligen förtryckta?
”Woke” lever fortfarande hävdar Helmerson mot slutet och ger som exempel att det förs debatt kring staten Israels eventuella rasistiska behandling av sin palestinska befolkning. Det ger ett rätt bisarrt intryck att han försöker fnysa bort den frågan i förbigående som en nipprighet från tokvänstern.
Så arbetar vi
SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.