Visst, situationen är komplicerad. Mohamed Ali, nyinvald riksdagsledamot för Vänsterpartiet, har inte delgivits misstanke om brott och ska betraktas som oskyldig.
Men med en pågående förundersökning om eventuellt valfusk är han för närvarande politiskt omöjlig, partiledningen var tvungen att agera.
Det vi har sett hittills i form av åtgärder och uttalanden kommer dock knappast att användas som ett exempel på god krishantering i utbildningen av framtida kommunikatörer.
Sanningen är att det har varit häpnadsväckande uselt.
För det första tog det över ett dygn från det att bomben slog ner till dess att det över huvud taget kom någon reaktion från partiet.
Det är lång tid i samtidens stressiga medievärld med sajter som ständigt uppdateras och tv-stationer som sänder dagarna i ända och radio med sina konstanta nyhetssändningar.
Vi förstår alla att V måste sätta sig in i situationen ordentligt och att förhastade uttalanden kan slå tillbaka.
Men ett till intet förpliktigande meddelande om att partiet ”ser allvarligt på uppgifterna och att det viktigt att polisen nu genomför en noggrann förundersökning” hade varit ett bevis på att partiledningens ledamöter inte bara ännu är vid liv utan faktiskt också arbetar med frågan.
För det andra är inte det besked som kom efter 27 timmar ett under av tydlighet.
”Mohamed Ali tar timeout”.
Vad betyder det ens? Timeout är ett begrepp som politiker i knipa använder, vi förstår alla att de innebär att de tillfälligt försvinner från rampljuset, men till saken hör att begreppet inte existerar i Riksdagens regelverk
Det finns däremot en möjlighet att ansöka om tjänstledighet av personliga skäl, vid exempelvis brottsmisstanke. Och om ledigheten är längre än en månad går det att kalla in en ersättare, även om praxis på denna punkt är restriktiv.
Kanske hoppas Vänsterpartiet att tjänstledighet ska beviljas. Vi vet inte, reportrar har ställt frågor, men inte fått begripliga svar.
Kanske tänker partiet låta stolen stå tom. Det innebär att det bräckliga övertaget i mandat, 176 mot Tidöpartiernas 173, blir ännu tunnare.
En sak vet vi, och det är att ingen ansökan om ledighet kommit in till riksdagen än.
Och för det tredje har partiets kommunikationsavdelning varit marginellt tydligare än en patologiskt berusad byråkrat i sina försök att tillbakavisa uppgifterna om att Ali erbjudits en tjänst på partikansliet mot att han avstår sin riksdagsplats
– Det är ett missförstånd, försökte en pressis först.
Vad är det som har missuppfattats? har reportrar undrat. Inget svar.
”Det är inget som finns på bordet”, säger Vänsterpartiets partisekreterare Maria Forsberg till Aftonbladet i dag.
Jaha. Har det kanske funnits på bordet, men städats undan?
Det otydliga mumlandet gör att jag inte kan frigöra mig från misstanken att partiet först försökte förmå Ali att ta en tjänst på kansliet, ett erbjudande som drogs tillbaka då det blev rubriker.
Om så är fallet är det en skandal. I så fall har V rundat den demokratiska processen och försökt köpa ut en politiker som är folkvald och som kan visa sig vara fullständigt oskyldig.
Och om han har köpt röster, ja då har partiet belönat en brottsling med ett skönt skrivbordsjobb med över åttiotusen i månadslön.
Men då jag är på mitt generösa humör utgår jag tills vidare från att dessa uppgifter inte stämmer och att partiets företrädare varit lika usla på att kommentera dem som de varit på allt annat i den här historien.
Att den högsta partiledningen inte kommenterat soppan är förmodligen lika bra.
Ida Gabrielsson, vice partiledare, som under dagarna efter valet skrev en bibeltjock roman om dagen på plattformen X om regeringsbildningen, iakttar nu största möjliga tystnad.
Även Nooshi Dadgostar har gått upp i rök.
Det enda livstecknet vi har sett från partiledaren är några delfiner som lades upp på Instagram i går.
Så konstigt som allt är just nu kan det tolkas hur som helst.