Fyra vuxenbebisar med hisklig klädsmak drömmer om hårdrockens förtrollade värld. Den där man klär sig i drakvingar, låter magen hänga över ett par leopardfärgade tights och slickar på ett par trumpinnar. De har haft samma dröm sedan barnsben. Nu, när de passerat det som kallas medelåldern och har trista grejer som arbetslöshet, barn och fru att ta hand om, så är de redo att lämna drömmen därhän. Men inte förrän de gett sig ut på sin första och sista turné.
Att skämta om hårdrockare är lågt hängande frukt. Det är inte särskilt svårt att håna genrens dramatiska känslouttryck och i många fall överdrivna estetik om man nu vill det. Rob Reiner skojade om det redan 1984 i ”This is Spinal Tap”, en av världens mest kända mockumentärer och en tydlig inspirationskälla för filmskaparen Titus Paar.
Det är ett skämt som möjligtvis funkar en gång, och då för ett barn.
Hårdrocksinsatta lär väl störa sig på att det här med att sjunga om drakar och klä sig som sleazerockare med slokhatt är något av en anomali. Men det är som att störa sig på att Hannibal Lecter har dåligt bordsskick. Felet är större än så, med andra ord.
För att skämt ska vara kul krävs någonting mer än ”Kolla, han bär leopardtajts”. Det är ett skämt som möjligtvis funkar en gång, och då för ett barn. Men filmskaparen Titus Paar väljer den totala motsatsen, att bli ännu mer banal än så. Han tar prutt-och bajsskämtens breda väg. Han satsar på upprepningshumor; om man drar ett erektionsskämt fem gånger så kanske det blir kul till slut. Han väljer de lama provokationernas formel som är ”använd könsord bland gamlingar och/eller religiösa”.
Resultatet är förstås hiskligt. Nej, det är inte dåligt för att humorn är plump. Det är dåligt för att det inte är roligt. Det är uselt.
Det smärtar att se respektabelt folk som Mikkey Dee och Joacim Cans dras ned i smutsen i fåniga cameos. De har visserligen ingenting att förlora, eller kvar att bevisa för den delen så de får väl göra vad de vill. Att se Dragomir Mrsic och Inger Nilsson bränna upp all kredibilitet gör däremot ont på riktigt.
Förresten, om ett skämt behöver förklaras så är det i regel inte ett bra skämt. Om man inte kan säga ”fury” i hårdrockssammanhang utan att förtydliga både Yngwie Malmsteen och hela hans alkoholstinna krigsrop ”release the fucking fury”, så ska man nog låta bli att ha med det över huvud taget. Eller kanske eventuellt låta bli att göra hårdrockskomedi över huvud taget.
Titta i stället på:
”Some kind of monster” (Bruce Sinofsky, Joe Berlinger, 2004) ”This is Spinal Tap” (Rob Reiner, 1984)