”Igenkänningshumor är det värsta som finns”, skriver Johan Wanloo i serieboken ”Enklare fysiska övningar” från 2019. Humoristen som slår in på den vägen blir en bekräftelseknarkare och ”rolig och populär är två ord som helst inte ska nämnas på samma dag”.
Tyvärr känner jag faktiskt igen mig lite i Wanloos nya bok ”Johan smakar på livet”. Även i mig bor nämligen en vresig typ som avskyr billig igenkänning och som, likt bokens huvudperson Johan, hade somnat av tristess på gymmet om jag någonsin hade gått dit.
Förmodligen är jag också i rätt ålder för att begripa bokens utgångspunkt: att det är hög tid att göra sådant man aldrig har gjort, i stället för att bara ambulera mellan sofflocket och skriv- eller ritbordet.
Wanloos tecknade alter ego knappar in frasen ”hur smakar man på livet?” i ChatGPT och erhåller en lista på grejer som han betar av.
Det blir ett äventyr med många bonusutvikningar, allt sammanhållet av en snygg dramatisk linje – en riktig serieroman med självbiografisk botten. Dessutom suveränt tecknad med kraftfulla linjer och en precis känsla för (pop)kulturell typologi.
Den rundhuvade, glasögonprydde Johan ger sig bland annat ut på havet i en plasteka, promenerar i den enerverande, rentav ”fascistiskt kodade”, skogen, försöker utsätta sig för fara och gör misstaget att träffa en gammal vän.
Han är såpass tråkig och motsträvig att han blir rolig
Så långt smakar livet inte särskilt mustigt, men han är ju inte sämre än att han fantiserar och funderar frenetiskt hela tiden.
I teckningar och pratbubblor likställs den yttre verkligheten med den inre, vilket ger en både surrealistisk och sann kvalitet. I avsnittet om körsång flyter nivåerna ihop till en skräckvision av kollektivet och de sammansmälta rösterna.
Nej, Johan i boken är inte den som glatt underordnar sig andras idéer om mening och glädje. Han framställs – framställer sig själv? – som en lätt kolerisk innesittarslacker vars drömmar går ut på att kolla film och äta kex, eller att åka och titta på Årjängstrollet.
Han är såpass tråkig och motsträvig att han blir rolig.
Wanloo adresserar själv att det är en klassisk figur i serievärlden. Han gillar att lägga in små förklaringar till hur han tänker, som den om igenkänningshumorn. Att den småtriste slackern tenderar att vara en han som då och då får ta spjärn mot en kvinna som representerar normalitet är en rätt tjatig dramatisk formel som Wanloo däremot inte helt undviker.
Mot slutet kommer antydan om en förklaring till driften att söka nya erfarenheter, nämligen ett cancerbesked. Ska det verkligen vara med i den här självbiografiska boken? Nej, Johan i boken vägrar eftersom det skulle bli ”en stark historia”, det vill säga traumaporr. Han ser framför sig hur recensenterna skriver att ”det bränner till på allvar” när han berättar om diagnosen.
Som kritiker undrar jag om jag någonsin i ren slentrian har råkat använda den oförlåtligt klyschiga formuleringen. Det har jag säkert. Det finns så mycket man borde gjort annorlunda. Wanloo bjuder på ett lindrande citat av Eddie Meduza som handlar om just det. Men det får ni skaffa boken för att läsa.
Eftersom Johan Wanloo är medarbetare på GP Kultur gästrecenseras han av Malin Krutmeijer som är kritiker och kulturskribent i Sydsvenskan och Aftonbladet.
Johan Wanloo kommer till GP:s monter på Bokmässan på torsd kl 12 och samtalar med Sture Hegerfors.