Var Lasse i gatan skurk eller hjälte?
Alvin
Käre Alvin!
Innan jag besvarar din fråga dristar jag mig att göra ett litet antagande. Jag gissar att du bor i Majorna. Det är nämligen bara i Majorna människor fortfarande pratar om Lasse i Gatan. På alla andra ställen – utom möjligen i läsesalen på Landsarkivet – verkar han vara bortglömd.
Det finns alltså skäl att för GP Historias bildningstörstande läsekrets stillsamt – liksom i en teaterviskning – påminna om vem Lasse i Gatan var.
Han hade för det första två olika namn. Inget av dessa var ”Lasse i Gatan”, vilket snarast var snarast att betrakta som ett artistnamn.
Han var Onsalapojk, född i den välbärgade redarfamiljen Gathe år 1689. Sedermera adlades han av Karl XII och fick namnet Gathenhielm.
Han hade förtjänat denna adelstitel genom att för kungens räkning och med Göteborg som bas bedriva något som enklast kan betecknas som lagligt sjöröveri mot utlänningar i allmänhet och danskar i synnerhet.
Dessa sjörövare med kungligt tillstånd kallades kapare.
Lars Gathe i Göteborg var den främsta av Karl XII:s kapare. När han stod på höjden av sin karriär kontrollerade han en kaparflotta bestående av över trettio tungt bestyckade fregatter. Det var en civil och synnerligen bångstyrig utväxt av den svenska västkustflottan.
Lars Gathe var en central gestalt i 1710-talets Göteborg. Han gjorde med Göteborg som bas kaperierna till organiserat sjökrig i stor skala.
Upphöjningen till adelskap bör betraktas som lön. När Lars Gathe och brodern Christian år 1715 gjorde entré i riddarhuset under namnet Gathenhielm berodde det antagligen på att den svenska staten knappt hade råd att belöna dem på något annat sätt.
Den gamla adeln protesterade frenetiskt – en sjörövare (närapå) i riddarhuset!
Christian stod alltid i skuggan av sin framgångsrike lillebror och blev mycket riktigt vansinnig med tiden.
Ja, det är överhuvudtaget svårt att frigöra sig från intrycket att många i Lars Gathenhielms närhet blev vansinniga med tiden.
1710-talet är kanske det värsta decenniet i Göteborgs historia. Allt var en enda röra och det var i oroande hög utsträckning Lasse i Gatans fel.
När det gäller en kaparkapten stående på däck när kulorna piper förbi går det att tänka sig en penetrerande skada.
Handlarna i Göteborg slogs nästan ut av kaparens slumpartade trofékap, bestående av champagne eller papegojor eller vad som råkade finnas ombord.
En generations krig hade brutit ner och förråat göteborgarna in i fylleri, våld och dueller.
Det fanns danska amiraler som lade pannorna i strategiska veck och kom fram till att det vore bättre för Danmark att stoppa kaparen i Göteborg än att återerövra Skåne.
En av Gathenhielms kaptener – irländaren John Norcross – seglade en gång till Hollands kust och knyckte postbåten mellan Holland och England. Det var ett etikettsbrott till och med på 1710-talet.
Kring Lars Gathenhielm vilar ännu på 2020-talet – åtminstone i lokalhistoriskt intresserade kretsar – ett tjockt dimbälte av myter och skrönor.
Det är mest spökhistorier. Han spökar i Onsala, i havsbandet, bullrar med slamrande kärror genom Majornas gränder. Han står bultande vid porten utanför det Gathenhielmska huset på Stigbergstorget.
Ett tag var spökskräcken så stor att konfirmationsundervisning i exorcistisk nit förlades till byggnaden.
Det kan i sammanhanget vara värt att framhålla att Lars Gathenhielm i verkligheten aldrig satte sin fot i Gathenhielmska huset. Det är ett olyckligt lokalhistoriskt faktum att en byggnad som restes flera decennier efter hans död bär hans familjenamn.
Till detta läggs mytiskt allmängods om hur kaparen har förklätt sig till fiskare och hällt smält bly i rormaljorna på ett fartyg som han sedan lätt har kapat, hur han har stulit det danska kungaparets gravkistor och hur han har varit allmänt hjältemodig, skarpsint och klurig vid sjöslag.
I Heidenstams ”Karolinerna” är Gathenhielm en sadistisk mördare. I mer pojkboksbetonade skildringar är han en göteborgsk kapten Kidd.
Men antagligen var han nästan aldrig till sjöss. Möjligen deltog han i några kaparexpeditioner i början av karriären. Därefter satt han som storredare – i allongeperuk – och administrerade affärerna med till exempel de franska varv som levererade hans specialbyggda kaparfregatter.
Han lär ha haft ett folkilsket temperament.
Dessutom hade han (för att använda ett uttryck som inte var i svang på 1700-talet), en funktionsvariation.
Han gick på kryckor.
Från 1716 finns anteckningar om att han är sämre: han kan inte längre ta sig upp på läktaren i kyrkan. Man vet inte säkert om Lars Gathenhielm var invalidiserad från barndomen – det gör i så fall hans karriär mer fantastisk – eller om han skadades i en drabbning.
Gravkoret i Onsala har öppnats, men den patologiska undersökningen lämnade frågan öppen. Den fastslog att Gathenhielm haft en svår knäskada av “tuberkulös eller septisk karaktär, i sistnämnda fall sannolikt uppkommen till följd av en penetrerande skada”.
När det gäller en kaparkapten stående på däck när kulorna piper förbi går det att tänka sig en penetrerande skada.
Argsint hoppade han runt på kryckor och styrde sitt kaparimperium. Han hann med allt detta före sin 29-årsdag. Han dog i april 1718.
Änkan Ingela Gathenhielm fortsatte kaperierna och skickade redan i maj 1718 ut kaptenen Nils Nilsson till Själlands kust. Nilsson hade då ett enda fartyg. Han anföll ensam en dansk konvoj på tio skepp, av vilka han sänkte tre, brände ett och förde de sex återstående skeppen till Göteborg.
Danskarna var antagligen mycket nedstämda.
Svaret på din fråga, Alvin, är alltså att Lasse i Gatan var både skurk och hjälte – åtminstone med 1700-talets perspektiv. För danskarna var han ett gissel. För kungariket Sverige var han en duglig om än aningen svårstyrd hjälpreda.
Förresten råder det lite osäkerhet även om hans förnamn. Hans namnteckning finns på Sjöfartsmuseet.
Han stavade lite förnämt sitt förnamn ”Laers”.
Så kanske borde vi egentligen kalla honom ”Laesse i Gatan”. Men det är, som det heter, annan historia.