Till att börja med kan man glädjas en stund åt att däggdjur heter ”pattedyr” på norska.
Varför mjölkar vi bara vissa av dessa pattdjur och gör ost, Oboy och smör av? Och varför får bara tanken på att dricka mjölk från grisar många av oss att kväljas? Det har norska forskning.no tagit reda på, med hjälp av flera experter.
En genomsnittlig svensk äter nästan 30 kilo griskött per år, och det finns gott om grisar i vårt land. Men inte en droppe grismjölk i våra butiker. En orsak är att grisar är betydligt mer svårmjölkade än exempelvis kor. Medan kornas mjölk ansamlas i juvren rinner grisarnas till bara precis när kultingarna är där och buffar.
– Det är bara under denna korta period som man kan få mjölk ur spenarna, medan kor och getter kan mjölkas nästan hela tiden, förklarar Inger Lise Andersen, som är professor i etologi och djurvälfärd vid Norges miljö- och biovetenskapliga universitet.
Mer värdefullt som föda till köttdjur
Det här korta fönstret vill köttindustrin också att kultingarna ska utnyttja, för att de ska växa sig feta och producera mycket kött. Mjölken är alltså betydligt mer värdefull som föda åt framtida köttdjur än som människodryck.
– Tidpunkten för digivningen bestäms helt av suggan, och om kultingarna inte kommer när hon kallar på dem går de miste om ett mål mat. Sedan dröjer det en timme till nästa tillfälle, säger Inger Lise Andersen, till forskning.no.
Hur smakar grismjölk?
Beror den låga efterfrågan på grismjölk på smaken? Här verkar åsikterna gå isär lite. En artikel i The Times beskriver den som god, fet och krämig, efter att ha smakat på glass gjord på grismjölk tillverkad av en nederländsk bonde.
En dansk professor menar att det smakar ”som kaffegrädde” att dia en gris. Andra delar av internet beskriver å andra sidan mjölken som ”vattnig, besk och med en tydlig viltsmak”.
Svår att få ut, behövs bättre till annat och med tveksam smakprofil – det lär alltså dröja innan grismjölken når butikshyllorna.