Borlängepolitikern Mohamed Abdukardir Ali kryssade sig in i riksdagen för Vänsterpartiet. Från nionde plats tog han sig förbi listettan och partiets klimatpolitiska talesperson Kajsa Fredholm som nu blir utan riksdagsplats.
Att genom personröster kryssa sig förbi någon är inget nytt eller anmärkningsvärt, det sker i varje val.
Det intressanta i sammanhanget är vem Abdukardir är och hur han lyckades med bedriften att ta sig från niondeplatsen in i riksdagen. Han hörde till den kategori av kandidater som vice partiordföranden Ida Gabrielsson (V) under valrörelsen hävdade att partier har ”oerhört svårt att ha koll på ”. Detta var hennes svar på frågan om varför just V hade ett trettiotal rasister på sina valsedlar.
Vänsterpartiet hävdar nu att Abdukardir är väl känd i partiet, trots att han varit medlem i drygt ett år, enligt egen utsago inte bedrivit valkampanj eller hade eget valmaterial, och blev svensk medborgare för lite mer än ett halvår sedan. 2024 nekades han medborgarskap med hänvisning till hans skulder. Abdukardir omfattas av ett skuldsaneringsprogram till 2027.
Abdukardirs framgång i valet överskuggas dessutom av att det finns ett öppet ärende hos Riksenheten mot korruption som rör hans valkampanj. Detta med anledning av att polisen under förtidsröstningen hade spaning på personer som delade ut förkryssade valsedlar med Abdukardirs namn. Även Abdukardir förekommer i spaningsmaterialet. Dessutom bodde han enligt en granskning utförd av Expressen i samma bostad som en gängkriminell som bedrev omfattande pengatvätt.
Vilken roll röstfusk kan ha spelat för hans politiska succé återstår att utreda. Men framgångsrika personvalskampanjer behöver inte bygga på mutor. Kandidater med kort tid i ett parti kan snabbt mobilisera stora väljargrupper genom etablerade nätverk.
Etniskt eller klanbaserat röstande är vanligt runt om i världen och förekommer sedan många år även i Sverige. Riksdagspartier i båda blocken har sedan länge försökt, med blandad framgång, laborera med olika sätt att utnyttja kollektivt röstande i utanförskapsområden.
Moderaterna hade exempelvis 2010-14 svensk-somaliern Abdirizak Waberi som riksdagsledamot för Göteborg, i förhoppningen att han skulle mobilisera väljare från Somalia för partiets räkning. Till slut blev Waberis islamistiska åsikter för mycket för Moderaterna som uteslöt honom. 2022 dömdes han till fyra och ett halvt års fängelse för bland annat grov förskingring av pengar från Römosseskolan.
Trots riskerna med oprövade kandidater utan stark förankring i partiet kan utsikten till fler röster vara svår att motstå. Samtidigt riskerar de etablerade partierna att förlora väljare till uppstickare om de inte nyttjar den kollektiva röstningen. Det islamistiska partiet Nyans framgångar i utanförskapsområden 2022 visade vad som stod på spel. Partierna till vänster lärde sig den läxan efter det valet.
Nyans och dess utbrytarparti Visionspartiet, numera Vi-partiet, har inte haft några framgångar i årets val. Detsamma gäller de småpartier som bildats efter Vänsterpartiets uteslutningar av antisemitiska och partiillojala företrädare – i den mån de alls ställt upp.
En möjlig förklaring är att de etablerade partierna är bättre på att rekrytera kandidater med inflytande i vissa etniska minoriteter.
En analys av hur det gick står Vi-partiets partistyrelseledamot Hassan Khan för. I en genomgång av varför det gick så dåligt i det senaste valet för Vi-partiet skriver han: ”Många människor röstar tyvärr främst baserat på etnisk eller kulturell igenkänning. Politiken spelar mindre roll för dem. Jag såg själv hur hundratals personer utanför vallokalerna tog valsedlar efter att ha blivit tillsagda vem de skulle rösta på.”
Etnisk bakgrund och i en del fall gemensam klantillhörighet (vilket är viktigt i Somalia) spelar roll. Det är så politik fungerar i förmoderna klansamhällen: man röstar med släkten, klanen och familjen.
Klasstillhörighet, ideologisk övertygelse och andra faktorer som vanligtvis förklarar väljarbeteende i Sverige kan i sådana sammanhang få mindre betydelse. Om ett större etablerat parti rekryterar en framstående företrädare för en etnisk grupp så ökar chansen att många ur den gruppen röstar på partiet.
Som Khan uttrycker saken: ”Kandidater från olika partier hjälpte varandra enbart på grund av gemensam etnisk bakgrund eller gemensamma nätverk.” Och just detta förstår de rödgröna partierna väl eftersom de med Khans ord är ”fullt medvetna om detta fenomen och utnyttjar det till sin fördel, särskilt i områden där etniska nätverk har stark påverkan på väljarnas beteende”.
Det är paradoxalt att det enda egentliga partiet skapat specifikt för utanförskapsområden blev för svenskt för att fungera i dessa områden. Vi-partiet var alltför traditionellt i sin valkampanj: en bred plattform utan några kandidater med stark förankring i etniska nätverk.
Vänsterpartiet hade, medvetet eller omedvetet, inga sådana problem med sina kampanjer i dessa områden. Partiet lär hellre förklara framgångarna med sin välfärds- och skattepolitik. Men skälet till att Abdukardir lyckades ta sig in i riksdagen är inte att han bedrivit någon valkampanj utan att han hade rätt etnisk tillhörighet och nätverk.