Alla kärlekshistorier är i grund och botten, som David Foster Wallace skrev, spökhistorier. Mikael Yvesands kortkorta roman ”Ha en nice dag”, som kommer bara lite drygt ett år efter författarens fantastiska andra roman, den Augustprisnominerade ”Våran pojke”, handlar om den inte sällan trassliga och motsägelsefulla kärleken människor emellan; vänner, ytligt bekanta, syskon, föräldrar och barn.
Stora delar av romanens knappa 140 sidor går ut på att lyssna till två bröder som gnabbas, ibland kärleksfullt, ibland inte särskilt kärleksfullt, i baksätet av en bil.
Jag lovar att det är betydligt mer underhållande än vad det låter. Med ”Ha en nice dag” visar Yvesand, med sitt osvikliga sinne för vardagligt språkbruk, att han är Sveriges just nu mest komiskt begåvade författare.
Men det finns också något spöklikt med ”Ha en nice dag”. Boken kryper verkligen under skinnet på mig. Någonstans därinne i min hjärna har Yvesands snillrika prosa lyckats bygga bo och lägga sina ägg.
Jag hade nog behövt läsa om romanen ett par gånger till för att verkligen kunna sätta fingret exakt på vad det är Yvesand gör, för detta är en roman som växer på längden och bredden vid varje nytt återbesök, men redan efter den första genomläsningen hade den enträget börjat hemsöka mina tankar.
Boken kryper verkligen under skinnet på mig
Kanske är det fingertoppskänslan för det sorgliga med humor och det humoristiska med sorg. Under alla morbida skämt finns nämligen en verklig sårad uppgivenhet. Den visar sig tydligt vid något enstaka tillfälle, och då är det oväntat starkt.
Men uppgivenheten är också, förutsatt att du delar Yvesands djupt pessimistiska humor, en del av det som är så vettlöst roligt med ”Ha en nice dag”.
Romanen handlar om fyra vänner – bröderna Kalle och Bennus, den Flashback-scrollande servitrisen Jonna och den namnlöse huvudpersonen – som gör världens deppigaste biltur genom Sverige.
Motivationen är av begripliga skäl på sisådär hög nivå: ”Vi trodde kanske inte att vi skulle leva till sommaren men det gör vi tyvärr och ingen har vågat banga sen dess.”
Tja, det blir inte särskilt mycket bättre senare.
Turen, som går från Stockholm till Kalmar och vidare till Luleå, går i alkoholrusets och snabbmatens tecken. Vännerna dricker billigt vin, hänger vid bensinstationer, bor på något gammalt läroverk omvandlat till pensionat, hjälper borttappade alkisar att hitta hem, käkar chips, röker cigaretter.
Bennus, romanens verkliga hjälte, skämtar oupphörligt och olämpligt om allt från brorsans fobier till självmord och djurvåldtäkter. Någonstans däremellan, när det ideligen förtvinande banksaldot tillåter den typen av utsvävningar, tar de avkrokar till platser där historiska bestialiska mord har begåtts.
Det finns ingen riktig förklaring till varför huvudpersonen har planerat en resa runt dessa morbida hot spots, besöken utmynnar dessutom för det mesta bara i en likgiltig axelryckning: ”Man står och stirrar på exakt den parkeringsplats i Ljusdal där nån blev dekapiterad med ett cykelställ, men det känns inte som att man hittat rätt.”
Yvesand har aldrig varit den som förklarat för mycket. Den sista sidan i ”Häng city” är ökänd för att ha tvingat fram ett unisont ”WTF?!” ur varenda svenska litteraturkritiker som fick den på sitt bord 2022. Riktigt så tokigt blir det inte här.
Men har någon författare varit så här besatt av att skämta om döden sedan Don Delillo i det komiska dödsångestmästerverket ”Vitt brus”? På tal om Delillo så finns det en hel del formuleringar i ”Ha en nice dag” som gör att jag misstänker att Yvesand har läst en hel del av den amerikanska litteraturhelgonet, inte minst 11 september-romanen ”Falling man”: ”Vi pratade om nine eleven. Hur det för oss var ett fint minne. En solig höstdag, i princip sensommar. Man var för liten för att oroa sig över de geopolitiska konsekvenserna, och mest bara exalterad över nåt kul på teve.”
Har någon författare varit så här besatt av att skämta om döden sedan ”Vitt brus”?
”Häng city” hade någon form av intrig, ett mordmysterium, som ramverk för alla norrländskt anarkistiska upptåg. ”Ha en nice dag” antyder att något hemskt har inträffat med huvudpersonen, men romantexten bleknar bokstavligt talat bort innan Yvesand hinner fördjupa sig i alla egendomliga olyckor och sjukdomar som drabbar den emotionellt avtrubbade berättaren.
Saker lämnas ouppklarade, ofullbordade, som livet tar allt plötsligt bara oåterkalleligt slut.
På många sätt följer romanen den postmoderna modellen för road movies. Det kommer inte några bitterljuva livsinsikter som i Ingmar Bergmans ”Smultronstället” (1957). Livet, och allt däremellan, rinner mest ut i sanden medan man sitter där och skämtar i bilen.
När det tar slut, tvärt och utan förvarning, känner jag mig lite snuvad.
Jag hade gärna slösat bort ytterligare några kvällar på det här sällskapet.
Yvesand skriver inköpslistor som är mer underhållande än det mesta som ges ut i dag.
Mikael Yvesand kommer till GP:s monter på Bokmässan fredag kl 14.10