Det är bara mitten av september, folk badar ju fortfarande här på populära Jensholmen utanför Edshultshall. Rakt ut ligger beryktade Kråksundsgap, det trånga gattet med två fyrar. Här har mycket hänt.
Vid ett tillfälle såg vi den kände oceanseglaren och småbåtsfilosofen i gapet. Han försökte tråckla sig ut i en kanotstor båt riggad med ett vanligt Optimistsegel och en pytteliten fock. ”Det där blir jobbigt” tänkte jag när jag såg hur svallet från en tjusig mahognykryssare liksom föste bort den lilla båten mot fyren Kråksundsgap norra.
Kråksundsgap norra är månadens GP-fyr i september som ger vit blixt med någon sekunds mellanrum. Själva fyren är idag av typen Litus Lux med LED-lampa som står på ett stadigt fundament. Lyshöjden är 4,5 meter och ljuset går 4,4 sjömil ut i havet. Inte vacker men praktisk menar man på Sjöfartsverket. Underhållet är minimalt. På andra sidan gattet står den mer berömda Kråksundsgap södra från 1941, den tretton meter höga sektorfyren som leder in i farleden.
Det finns en enslinje genom Kråksundsgap med fyrarna Högholmen och Sollid och en tavla på Stora Glippan uppe i Boxviksbergen, livsviktig för skutor från förr som skulle in mot en skyddad ankarplats; fyrarna är borta sen länge men tavlan är kvar.
Vi hade lyssnat på seglarens föredrag på Skottarn ute på Gullholmen några dagar tidigare. Båten med Optimistseglet låg förtöjd längst ut mot Islandsberg, stack ut mot allt annat i hamnen. Fraktskutan ”Nanny” hade precis lagt till vid bryggan. Himlen gick i koboltblått. Friden var total på Gullholmen.
Men det finns ju en smygväg, perfekt i dåligt väder.
På Skottarn tog ensamseglaren med oss på färden i en sexmetersbåt till Tristan da Cunha och byn Edinburgh of the Seven Seas, världens mest isolerade bebodda plats. Vad jag minns nu sa han dock inte ord om att det redan fanns en svensk på vulkanön mitt i Sydatlanten. En av Sveriges mest älskade skärgårdsmålare bodde sen flera månader på Tristan för att fånga det utsatta livet i ord och bild.
Konstnären var ju också seglare. 1949 köpte han sin Folkbåt med nummer 94 i seglet, byggd 1945 på Båtbyggeribolaget i Söderköping. ”Ett under av bekvämlighet”, så beskrivs Folkbåten direkt i loggboken. Folkbåtsägaren var också mycket noga med allt ombord. En låda för korta snören, en annan för lite längre. En son fick inte följa med på en seglats för att han inte hade vit skjorta.
Folkbåten, Tord Sundéns succébåt, ansågs ju länge som en stor, rejäl familjebåt med gott om plats ombord. Men idag är det sällan du ser en trebarnsfamilj med hund muntert fara in med en lackad Folkbåt i Mollösund eller Fjällbacka.
Den där gången var Kråksundsgap ändå rätt beskedligt. Annars toppar platsen listan över blåshål i Bohuslän tillsammans med Sillesund, Islandsberg och Tjurpannan.
Men det finns ju en smygväg, perfekt i dåligt väder.
Du står helt enkelt på om du kommer norrifrån, nästan in i hamnen på Barrevik. Lite längre fram ser du ett styrbordsmärke. Och precis där leden gör en tvär sväng öppnar sig en glipa mellan bergen in mot gröna ängar och betande får. Det blir som ett utsnitt av Evert Taubes ”Inbjudan till Bohuslän”, diktad ombord på Taubesnipan i Snäckedjupet:
Som blågrå dyning bohusbergen rullar
I ödsligt majestät mot havets rand
Men mellan dessa kala urtidskullar
Är bördig jord och gammalt bondeland
När vi nu en gång följde med ångaren ”Bohuslän” på en premiärtur till Klädesholmen i tidernas regnväder gick vi genom smala Albrektsunds kanal, man kunde nästan ta på bergssidan. Jag stod på bryggan och pratade med styrman Claes Verner. Jag sa:
– Jag träffade en dam på Edshultshall som påstod att hon sett ”Bohuslän” komma ut ur Bockholmsrännan en riktigt blåsig dag. Men ni kan väl inte gå där med en fyrtiofyra meter lång ångbåt?
– Jag har gått där ett flertal gånger med Bohuslän sa styrman Verner. Både som tjänstgörande styrman och skeppare. Inga som helst problem. Det blir ofta ett överraskningsmoment för den som aldrig gått där då öppningen mellan bergen visar sig rätt sent. Det har ofta varit på nordgående, en bra väg att gå när det brallar på i Kråksundsgap. Klart man kan gå där även på sydgående. Enligt vissa källor gick båtarna förr i tiden ibland på östra sidan av holmen när dom var på väg till Hallarne. Men det har jag aldrig gjort och det tänker jag aldrig göra.
Saken är klar. Västkustens sista skärgårdsångare klarar fyrarna. Kan elegant ta sig förbi blåshålet Kråksundsgap i busväder utan krossat porslin i matsalen. Nu väntar jag bara på att få möta ”Bohuslän” i rännan någon gång. Det kommer att bli underbart. Men då helst inte i själva tvärsvängen vid Bockholmen förstås.
Bilder: Britt-Marie Brovik
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.