0–3 år, ”Huset där ingen bor” av Jon Klassen, översättning av Lotta Olsson, Lilla Piratförlaget
Vad har kanadensiske Jon Klassen nu hittat på? Årets Alma-pristagare är mest känd för den mångbottnade bilderboken ”Jag vill ha min hatt” med två uppföljare. Men den här gången kommer det en bok för de allra yngsta, formad som ett hus och med rejäla öppningar för fönster och dörrar. ”Huset där ingen bor” är en slitstark volym som generöst inbjuder till taktil läsning av det hårdhäntare slaget. Rundvandringen i den till synes tomma, mycket glest möblerade byggnaden erbjuder skiftande stämningar där kulörerna blir allt dovare. Är det verkligen helt säkert att ingen bor här? Inte någon – men kanske något ändå gör det?
Klassen gav för ett par år sedan ut kapitelboken ”Dödskallen” som till den yttre handlingen kunde kategoriseras som en skräckberättelse, men som samtidigt skildrade en oväntad vänskap. Och nog finns det lite mörka ekon även i den här avskalade lilla volymen. Det är inte många som skulle ge sig på sådant i en pekbok, men Klassen gör det med finess.
3–6 år, ”Vi är frisörer” av Anders Sparring (text) och Per Gustavsson (bild), Lilla Piratförlaget
Anders Sparring och Per Gustavsson har gjort välförtjänt succé med kapitelböckerna om familjen Knyckertz, men ger även ut nog så underhållande bilderböcker. Häromåret kom ”Vi är pirater” och nu fortsätter berättelsen om de två påhittiga syskonen i ”Vi är frisörer”.
Boken är festlig och kreativ, precis som attityden hos bror och syster. När det fastnar tuggummi i systerns hår är brorsan inte sen att klippa bort det. Det hackiga resultatet för tankarna till lobotomi, och de letar efter fler att finslipa tekniken på.
På gården hittar de en flicka som glatt ställer upp tills hennes pappa kommer stormande, och de tittar också in på ett äldreboende för att få tag i försökspersoner. Klippa någon i örat är inte så farligt, väl, och blod är ju nästan som ketchup.
Tonen är personlig och smart; som läsare håller man stenhårt på de härliga syskonen och skrattar åt dumma lättlurade vuxna, och bilderna är genomsyrade av samma fnittriga frimodighet.
3–6 år, ”Drömskåpet” av Klara Bartilsson, Natur & Kultur
Vem hittar på alla drömmar? Är det verkligen du själv? Det skulle också kunna vara den lilla ugglan Slummer, som arbetar ambitiöst kvälls- och nattetid med att komponera och fördela drömmar över stadens alla invånare. Till exempel kan något lite extra roligt skapas åt någon som haft en tråkig dag hos farmor och farfar. Dröm efter dröm matas iväg från drömskåpet. Det är där Slummer efter noggrant övervägande placerar de olika föremål han hittar och samlar in, och som ligger till grund för drömmarnas innehåll.
Efter arbetet tar han sig en tupplur, som alla nattarbetare. Men en dag störs han av oväsen. Hur ska han kunna skapa drömmar utan att vara utvilad? Ett tungt missmod bemäktigar sig honom. Och det får konsekvenser för människorna i staden.
Klara Bartilsson framstår allt tydligare som en av våra mest mångsidiga bilderboksskapare. Med Bartilsson vet man aldrig vad man kan vänta sig, och jag gläds åt den lite överraskande vändningen och upplösningen i ”Drömskåpet”. Berättelsen böljar mellan saklig förnöjsamhet, vibrerande fantasimättat vemod och humoristisk, glatt spretig gemenskap. Den alstrar sammantaget en förtätad stämning man gärna vill ta med sig in i natten.
3–6 år, ”Dadelpalmen och jag” av Minoo Shams (text) och Katarina Strömgård (bild), Bonnier Carlsen
Naturmystik och kärlek mellan mamma och dotter är grunden i Minoo Shams och Katarina Strömgårds bilderbok ”Dadelpalmen och jag”. Varje morgon går flickan ner till havet och hälsar på sin trädvän, som vänligt talar med henne. Kontakten knyts allt tätare tills de en dag bestämmer sig för att byta plats. Snart vet flickan hur det är att vara en palm, stadigt förankrad i den varma sanden. Rötterna gräver sig djupt och brett. Utsikten är hänförande, solen känns nära och vinden är skön och lätt. Efter en dag och en natt är de två överens om att byta tillbaka. Experimentet är avslutat och var och en vill tillbaka till sin grundform.
Men perspektivbytet har gett flickan en nyfikenhet på hur hennes egna rötter ser ut, sin tillhörighet och sin identitet som både sig själv och som en del av sin mamma.
Det är en fin historia, inte tillkrånglad i symboliken, men jag kan inte låta bli att tycka att Shams och Strömgårds kapitelböcker om flickan Maryam är mer lyckade i sin genre. Den här berättelsen känns lite väl beigetonad, såväl i bild som i text.
3–6 år, ”När Bruno kom bort” av Ida Björs, Natur & Kultur
Tillsammans med Emma Virke ligger Ida Björs bakom fullträffar som bilderböckerna ”Vi är regngudar” och ”Tio små blommor”. Den här gången står hon själv för både text och bild. ”När Bruno kom bort” är en variation på temat att bli bortglömd. Berättelsen handlar om en stor familj, en mamma med nio barn, som ska åka tåg. På perrongen myllrar det av kappsäckar, väskor, paket, pojkar och flickor i en stressig röra, och mamman räknar och räknar: “en, två, tre… sitt still.. .fyra, fem, sex, sju, nio. Det var väl alla?”
Lämpligt nu för det lyssnande barnet att ingripa och påminna om siffran åtta, som gäller just Bruno. Kvar på perrongen när tåget tuffar iväg.
Björs lyckas fint med skildringen av total övergivenhet; med bara några korta meningar och försvinnande gestalter runt honom och långa ben som susar förbi honom i hög fart etableras Brunos utsatthet. Men det ändras när han hamnar i skogen. Som ofta i barnlitteraturen får naturen bilda den omfamning och trygghet barnet saknar, och djuren blir till ställföreträdande vuxna. Men Björs skapar också en djurisk parallell till Brunos egen situation när pojken tar hand om en kull kattungar och är noga med att ingen kommer bort eller lämnas kvar. Och så klart återförenas han i slutet med sin oroliga, älskade mamma, som har så mjukt hår och är så rödmosig.
Ja, rödmosig, och det är inte efter tårar, för så där beskrivs hon redan i början av texten och jag undrar lite vad tanken med det är. Hur är man om man är rödmosig? Brukar man inte bli det av just mycken gråt, eller rentav av mycket supande? Det, och varför historien är placerad i förra seklets början att döma av klädedräkterna, kan man som vuxen läsare fundera ett extra varv på.