Mary Beard
På tal om klassiker. Översättning: Eric Cullhed. Natur & Kultur. 208 sidor.
Anna Blennow är författare, professor i latin och kritiker på kultursidan.
År 1837 hittade drängen Magnus Jonsson en liten romersk bronsstatyett i Gräsgård på Öland. Den föreställde en kvinna med stora, uttrycksfulla ögon, klädd i en tunn tunika, mantel över axlarna och ett diadem på det vågiga håret. Vad Magnus Jonsson kände när han höll det märkliga föremålet i sin hand framgår inte, men tretton riksdaler fick han då fyndet förvärvades till de samlingar som numera utgör Historiska museet i Stockholm.
Långt senare stod en liten flicka framför en monter på British Museum i London. Trots att hennes mor lyfte upp henne hade hon svårt att se det som låg längst in bakom glaset. En museianställd som uppmärksammat det hela låste helt sonika upp montern och tog fram föremålet så att flickan fick se. Det var en 4 000 år gammal brödbit, funnen nära Luxor i Egypten. Flickan hette Mary Beard, och den starka känsla av förundran hon upplevde i närkontakten med den antika brödbiten bär hon fortfarande med sig när hon blickar tillbaka på ett långt yrkesliv som antikvetare.
Beards nya bok består av fyra föredrag på klassiskt tema som sammanfogats till en betraktelse över inte bara antikvetenskapen utan också hennes egen position som lärare, forskare och kunskapsförmedlare. Genom böcker och tv-program har Beard gjort sig känd som en ovanligt modern representant för ett historiskt arv som lätt kan uppfattas som mossigt. Ingen kan som hon frammana en känsla av direktkontakt med det antika. När hon nu griper sig an frågan om vad vi ska ha antiken till fokuserar hon just på hur det vardagliga och vanliga kan skapa långt större fascination än de storslagna monumenten.
Men antiken är aldrig så enkel. Samtidigt som vi kan skratta igenkännande åt ett väggklotter på en bar i Pompeji skulle vi inte ha en aning om de sociala koder, gester och samtalsämnen som gällde om vi verkligen kunde kliva in i den antika tillvaron, påpekar Beard. En antik tragedi visar sällan entydigt vad som är rätt och fel, utan snarare på att flera tolkningssätt är möjliga. Och det är just det paradoxala och svårgripbara som gör antiken till den perfekta spegeln för komplicerade frågor i vår egen tid, och som gör att vi ständigt återvänder till klassikerna, menar hon. De upphör nämligen aldrig att överraska oss.
Mary Beards egen vetenskapliga karriär är ett skolexempel på hur en akademisk disciplin kan och bör utvecklas i takt med tiden, men också hur svårt det är. ”Föreställ er en antikvetare”, skriver hon. ”Det är långt mer sannolikt att ni ser en äldre vit man i kostym än en dissident, en radikal frihetskämpe, en icke-vit person eller en kvinna.”
En stor del av bokens fokus är naturligt nog antikvetenskapen i den brittiska miljön. Det understryker också Beard i ett förord riktat till den svenska läsaren. I Storbritannien, som en gång ockuperades av romerska arméer, finns spåren av romarna rent fysiskt – London har ju till och med en romersk stadsmur. På gott och ont, skriver hon, är romarna däremot främlingar i Sverige. Men där håller jag inte riktigt med.
Inte bara drängen Magnus statyett, utan en mängd andra romerska föremål finns under våra fötter – romerskt glas och keramik kom hit redan under järnåldern genom handel och gåvoutbyten, för att inte tala om alla romerska mynt.
Latinet gjorde sitt intåg i Norden redan vid vikingatidens slut och var under nästan tusen år ett oumbärligt verktyg inom administration, religion och vetenskap. Men det är en historia för en annan bok. Mary Beard visar oss återigen hur allmängiltigt studiet av antiken är: vi är alla romare.