Ytterhögerpartiet Alternative für Deutschland, AfD, tycks onekligen välla fram som en ostoppbar våg i tysk politik. Det är illa. Partiet är en destabiliserande kraft i en tid då Tyskland och Europa behöver motsatsen.
AfD:s främsta profilfråga, vid sidan av motståndet mot invandringen, är att stoppa allt vapenstöd till Ukraina, slopa sanktionerna mot Ryssland och återuppta importen av rysk gas.
Vladimir Putin gnuggar säkert händerna. I helgens delstatsval i Mecklenburg-Vorpommern fick ryssvännerna i AfD 38 procent av rösterna. I samma val åkte Friedrich Merz kristdemokrater CDU ur delstatsparlamentet. Inget mindre än en katastrof, vilket Merz själv medgav.
Vid valet i delstaten Sachsen-Anhalt tidigare i september fick AfD 44 procent.
”Det är alltid ett problem när den enda oppositionen består av ytterkantspartier.”
Missnöjet finns också på vänstersidan. I Berlins delstatsval, också i helgen, hette den stora vinnaren (26 procent av rösterna) Die Linke, som har rötter i bland annat DDR:s kommunistparti. Att just detta parti skördar framgångar i en stad där muren blev symbolen för landets delning är onekligen ironiskt.
Tysklands politiska karta ritas nu raskt om. Etablissemangets avståndstagande till AfD tycks inte ha avskräckt väljarna, tvärtom. Många upplever att landet är på väg åt fel håll och att de etablerade partierna har misslyckats.
Det är alltid ett problem när den enda oppositionen består av ytterkantspartier. Försöken att manövrera ut dem blir lätt kontraproduktiva. Merz koalitionsregering är försvagad, och mycket pekar på att valet 2029 kan bli ännu en framgång för AfD, som redan är landets största parti.
Tyskland är ett nav och en garant för säkerheten i Europa. Inget land har skänkt så mycket (i reda pengar) till Ukraina. När USA distraheras av kriget i Iran, ägnar sig åt protektionism och stryper det militära stödet till Ukraina blir det ännu viktigare att Tyskland och resten av Europa inte börjar svikta.
”Branschen befinner sig i ett slags perfekt storm.”
Tyvärr finns det anledning att också känna oro för tysk ekonomi. Det ska sägas att investeringarna ökar i och med satsningarna på försvar och infrastruktur. Men samtidigt brottas landets exportföretag med skenande löner, sämre produktivitet och Trumps destruktiva tullar. Handelsunderskottet mot Kina tycks bara växa.
Tydligast märks problemet i det som traditionellt varit landets paradgren: bilindustrin. På kort tid har Kina kollapsat som marknad för Mercedes, BMW och Volkswagen. Samtidigt översvämmar kinesiska tillverkare Europa med både bra och billiga elbilar.
Branschen befinner sig i ett slags perfekt storm. Fabriker kommer sannolikt att behöva stängas och hundratusentals jobb i den viktiga sektorn är hotade. Om industrin ska överleva som inhemsk företeelse måste kostnaderna sänkas.
Tunga företagsledare har slagit larm om att 35-timmarsveckan i industrin är ohållbar. Lösningen är att anställda i bilindustrin arbetar längre dagar med bibehållen lön.
Rödgröna partier i Sverige, i synnerhet MP och V, bör ta varning. De gick till val på att införa kortare arbetstid med bibehållen lön, alltså precis det som har försatt tysk industri i en knipa.
Tysklands kris är över huvud taget en angelägenhet för Sverige. Framför allt för att landet är vår viktigaste handelspartner. Värdet på handeln, både export och import, översteg 500 miljarder kronor 2025.
Svenska underleverantörer till fordonsbranschen är beroende av hur det går för den tyska bilindustrin. Nästan 100.000 personer i Sverige är sysselsatta i tyska företag, enligt Stockholms handelskammare. Och tyska turister är synnerligen viktiga för svensk besöksnäring.
Svenska politiker och företagare gör klokt i att ha beredskap för att parera krisen. Förhoppningsvis kommer landet snart på fötter igen. I dessa orostider behövs verkligen ett stabilt och välmående Tyskland.