Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Inför nationens ögon duckade hon häromåret för president Macrons kindpuss och förklarade efteråt: ”Vi är inte polare!”
Däremot tog hon glatt emot allmänhetens kärleksförklaringar på metron. In i det sista höll den franska sångerskan Catherine Ringer fast vid postpunkens ideal: oförutsägbarhet, distans till makten, generositet mot den vanliga människan och total oförmåga att förställa sig.
Exakt hur folkkär detta gjorde henne framgick häromveckan. Catherine Ringers död i cancer vid 68 års ålder den 14 september försatte Frankrike i landssorg och begravningen några dagar senare blev en spelmans jordafärd i klassisk fransk tappning, där kistan åtföljdes av sjungande män med akustiska gitarrer som anförde tåget av tusentals sörjande genom Montmartrekyrkogården.
Catherine Ringer bildade Les Rita Mitsouko i slutet av 1970-talet med Fred Chichin från Taxi Girl. Tillsammans skapade paret en mycket fransk postpunk, dansant och glatt melodisk, där arvet från chanson och cabaret blandas med inflytande från Latinamerika, Nordafrika och Västindien – efter livskamraten Chichins bortgång sjöng Catherine Ringer i en tangoorkester – utan att förlora något ohjälpligt vasst och kantigt som karakteriserar all fransk postpunk. Energin och den smittsamma livsglädjen kombinerades med en genuin brist på anpassningsförmåga och en stor dos poesi.
Hennes och Les Rita Mitsoukos största hit ”Marcia Baïla” handlar om bröstcancer. Hon sjöng om alkoholism, svartsjuka, underkastelse, otrohet och åldrande. Och texten till ”Le petit train” bygger på erfarenheter som hennes far, konstnären Sam Ringer, hade av Auschwitz och deportationen av franska judar under ockupationen.
Bandet slog igenom 1984 med ”Marcia Baïla”, en hyllning till dansösen och väninnan Marcia Moretto som dött året innan: mörkret och misären var aldrig långt borta i deras musik, hur färgglatt och till synes nonchalant den än presenterades.
Den franska postpunken existerade å ena sidan i en ständig dialog med dans, teater, konst – en kollega har vittnat om hans och Catherines återkommande försök att tonsätta dikter av René Char och Henri Michaux –, å andra sidan en knivsbredd från absolut misär, där erfarenheten av utsatthet, övergrepp, hemlöshet och missbruk fanns strax runt hörnet. Att få åldras var ingen självklarhet: partnern Fred Chichin dog redan 2007.
Det är samma tillvaro utan skyddsnät som Virginie Despentes så träffande beskriver i sin romantrilogi ”Vernon Subutex” om samma franska postpunkgeneration och dess trotsiga vägran att åldras med behag.
Hur utsatt Catherine Ringer var ännu efter genombrottet bevisas av att en äldre manlig sångare som Serge Gainsbourg ostraffat kunde kalla henne för hora och äcklig slyna i direktsändning i fransk tv – decennier senare lönade hon ont med gott genom sin odödliga tangoversion av Gainsbourgs ”Je suis venu dire que je m’en vais”, också den i direktsändning i tv. Ingen beräkning, ingen långsinthet för Catherine Ringers del: bara hundra procent hängivenhet med livet som insats.