DN Debatt. ”Röda havet är så mycket mer än bara pirater”
DN DEBATT.
Röda havsregionen är ett av världens mest instabila områden, ett geopolitiskt slagfält med konflikter som bubblar åt alla håll. Förra veckan tog huthirebeller kontroll över Bab el-Mandeb-sundet, en ekonomisk genomfartsled av större betydelse för Europa än Persiska viken. Ändå underskattar vi riskerna, skriver Afrikaexperterna Fredrik Meiton och Lisa Boström.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Nyligen samlade Utrikespolitiska institutet (UI) och CMI – Martti Ahtisaari Peace Foundation en expertgrupp för att diskutera säkerhetsläget i Röda havsregionen. Vilken betydelse har konflikterna för Sverige och Norden? Och vad kan vi göra för att bidra till stabilitet och fred i regionen? Slutsatsen var tydlig: Europa – och Norden – underskattar vad som sker i ett av världens mest strategiskt betydelsefulla havsområden.
Sedan förra veckan kontrollerar huthirebellerna det strategiska sundet Bab el-Mandeb i Röda havets södra inlopp. Detta kommer påverka hela Europa, inte minst Sverige. Drygt en tiondel av världshandeln passerade årligen genom havet. Den största delen, ett värde lika stort som Sveriges bnp, utgörs av varuhandel mellan Europa och Asien.
Med stängningen av Hormuzsundet har Saudiarabien riktat om sin oljeexport så att merparten av den i stället går ut genom Röda havet, en lösning som nu blivit ohållbar. Resultatet blir högre energipriser i ett redan pressat läge med sinande reserver av både olja och gas. Men även om huthierna utgör det mest akuta hotet, är problemet mycket större.
Röda havsregionen utgör i dag ett geopolitiskt ekosystem präglat av konflikt och rivalitet, inte bara mellan stater utan även mellan konkurrerande alliansnätverk med spretiga och delvis okända dagordningar. Ingen enskild kraft dominerar. I stället ser vi ett växande antal lokala konflikter som alltmer sammanflätas med varandra och med ambitionen hos regionala och globala stormakter att dominera denna strategiskt viktiga region
USA, Frankrike, Italien, Japan och Kina har alla militärbaser i Djibouti, vars kust utgör sydsidan i det smala Bab el-Mandeb-sundet. Turkiets största utländska militärbas är belägen i grannlandet Somalia, Ryssland söker fotfäste i Port Sudan och Förenade Arabemiraten driver hamnar i Somaliland och söker etablera fler längs med kusten.
Förenklat kan man dela in regionen i två lösa grupperingar. På ena sidan finns Förenade Arabemiraten, Israel och Etiopien, som alla driver en aggressiv utrikespolitik och ofta anklagas för att inte respektera andra staters suveränitet. I december 2025 erkände Israel, efter påstådd emiratisk medling, Somaliland som självständig stat med det uttalade syftet att säkra maritima flaskhalsar i Adenviken och Bab el-Mandeb. Konfrontationen med Iran under sommaren 2025, och houthiernas sjöblockad mot fartyg på väg till israeliska hamnar, hade blottat sårbarheten i de sydliga sjölederna. Somaliland erbjöd en bas inom räckhåll för houthimål på andra sidan viken.
För Emiraten är Röda havsregionen ett avgörande slagfält i rivaliteten med Saudiarabien och en viktig källa till guld och andra naturresurser. Etiopien å sin sida vill återfå direkt tillgång till havet, vilket landet förlorade då Eritrea blev självständigt för 35 år sedan.
På den andra sidan återfinns en konstellation bestående av Saudiarabien, Egypten, Turkiet, Qatar och Somalia, som alla motsatte sig erkännandet av Somaliland och oroas av Emiratens och Israels expansion i regionen. Saudiarabien och Emiraten har stött olika sidor i krigen i både Jemen och Sudan, och konflikten om Somaliland har fördjupat klyftan dem emellan.
Turkiet har å sin sida stärkt sin militära och ekonomiska närvaro längs hela Röda havskorridoren, särskilt i Somalia och Sudan, och ses av många som en konkurrent till Emiraten och Israel. I januari 2026 skickade Turkiet stridsflygplan till Somalia, bara dagar efter Israels erkännande av Somaliland. Egypten, som redan befinner sig i en djup diplomatisk konflikt med Etiopien över Nilen och den stora renässansdammen, har bildat en säkerhetspakt med Eritrea och Somalia som motvikt till Etiopiens ambitioner.
Bakom den geopolitiska rivaliteten finns ett djupare problem: statsförfall. I länder som Sudan, Somalia och Jemen saknar styret både kapacitet och legitimitet. Det skapar utrymme för krigsherrar och statsaktörer att ta mark genom det som kallas konfliktekonomier – system där instabilitet i sig genererar makt och inkomst. Parallellt investerar externa aktörer i hamnar, jordbruk och gruvindustri på ett sätt som är intimt sammanflätat med militärt och politiskt inflytande.
Israels vision för ett nätverk av likasinnade stater längs sjöfartslederna, Emiratens växande hamnimperium och rivalitet med Saudiarabien, Etiopiens strävan efter kusttillgång och samtliga aktörers önskan att säkra sin tillgång till regionens naturresurser – allt detta påverkar stabiliteten i ett område som Europa är djupt beroende av. Hotet från huthierna är alltså bara ett symptom på ett djupare problem, nämligen ett regionalt – och växande – konfliktkomplex.
I Europa och Sverige betraktas Röda havet alltför snävt, som en fråga om handelsleder och energiförsörjning. Europeiska insatser har inte i tillräcklig utsträckning inriktats på de politiska och ekonomiska drivkrafterna bakom instabiliteten. Sjöfartsfrihet är avgörande, men att fokusera enbart på det är otillräckligt om målet är långsiktig stabilitet.
Inom utrikesdepartementen i hela Europa delas Afrika och Mellanöstern fortfarande upp i separata enheter – vilket lämnar gemensamma geopolitiska områden som Röda havet utan sammanhängande analys och respons. Här bör vi tänka om. Våra utrikesdepartement behöver samordna kring frågan internt och med varandra.
För de nordiska länderna är behovet av ett samordnat agerande uppenbart. Vi delar intressen, värderingar och – inte minst – säkerhetspolitiska sårbarheter. Informationsutbyte och samordning skulle möjliggöra gemensam analys och policyrespons och lägga grunden för ett långsiktigt engagemang i regionen.
Vi behöver investera i fördjupad geoekonomisk analys av konfliktekonomiernas finansiella flöden, och stödja regionala styrningsstrukturer som möjliggör dialog mellan kuststater och andra intressenter.
Samtidigt finns det ett växande behov av djupare strategisk dialog mellan Norden och Gulfstaterna. Kriget mot Ukraina och den senaste tidens konfrontation med Iran har visat att båda regionerna i allt högre grad möter liknande utmaningar: fragmenterade politiska miljöer, sårbarhet kring energi- och sjöfartsflöden och minskat förtroende för tidigare säkerhetsstrukturer och -partnerskap. Detta skapar också möjligheter till ömsesidigt utbyte och närmare samarbete kring regional säkerhet och motståndskraft.
Röda havsregionen må vara geografiskt avlägsen, men den är i allra högsta grad en närvarande faktor för europeisk och nordisk säkerhet och för vår roll som global freds- och säkerhetsaktör.