Pleijel, Ekman, De Geer och Göthe. En överraskande renässans för dramatiker som debuterade i slutet av förra seklet är en mini-trend på höstens repertoar, skriver Leif Zern.
Ingen blir längre förvånad när Dramaten spelar Roy Andersson och Lars von Trier, eller när Uppsala stadsteater lockar med Chaplin och Jane Austen. Teatern är en träffsäker tidsspegel, beroende på att den vänder sig till gruppen. Den är inte bara ögonblickets konst – den är lika mycket glömskans konst. Till trenderna hör med andra ord även det som inte spelas.
Fallet Witold Gombrowicz är ett intressant exempel, en given Nobelpriskandat efter genombrottet i Paris på 60-talet och Alf Sjöbergs kongeniala iscensättningar på Dramaten. Pjäserna hette ”Vigseln” och ”Yvonne, prinsessa av Burgund”; den senare med en glödhet Ulla Sjöblom i titelrollen, belönad med Svenska Dagbladets Thaliapris. 1967 skrev teaterkritikern Per Erik Wahlund på Svenska Akademiens uppdrag ett utlåtande om epokens fyra ledande pjäsförfattare: Samuel Beckett, Jean Genet, Eugène Ionesco samt Gombrowicz. Det var Beckett som vann den tävlingen.
Om detta teaterhistoriska kapitel har författaren och dramaturgen Magnus Florin skrivit en aktuell och intressant liten studie som heter ”Ridån går upp...” och handlar om hur snabbt ridån går ner (Faethon, 2026). Ingen omedelbart tydlig trend för närvarande, möjligen en mini-trend som består i en överraskande renässans för den generation moderna klassiker som debuterade i slutet av förra seklet, bland andra Agneta Pleijel, Marie-Louise Ekman, Stig Larsson, Jonas Gardell, Carl Johan De Geer, Kristina Lugn och Staffan Göthe.
Av Agneta Pleijel två pjäser, ”Sommarkvällar på jorden” på Malmö stadsteater och ”Dubbelporträtt” på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Av Stig Larsson den skandalomusade ”VD” från Dramaten 1987, en av Ernst-Hugo Järegårds mer minnesvärda balansakter; nu på Göteborgs stadsteater (27/11).
Ett utropstecken för Staffan Göthe! Inte minst i ljuset av Magnus Florins teatersociologi. Snabbt slocknade stjärnor. Staffan Göthe var länge folkhemmets självklara krönikör och hävdatecknare. Plötsligt svalnade intresset. Jag trodde att Kent Hägglunds idérika biografi om och med Göthe – den kom för fyra år sedan och heter kort och gott ”Staffan Göthe” (Bokförlaget Korpen) – skulle väcka nytt liv i detta annorlunda geni som skrev sin första pjäs i lekskolan: ”Almqvist är med all sin gåtfullhet och alla motsättningar som finns inom honom mycket närmare mig än vad Strindberg är.”
Jag hade fel. Staffan Göthe har förblivit på gränsen till osynlig. I skuggan av den trendande regiteatern.
Låt oss hoppas på Norrbottensteaterns jubileumsuppsättning av ”En uppstoppad hund” till minne av urpremiären 1986, den som följdes av ett historiskt gästspel på Dramatens lilla scen. Det finns inte många av hans sort. Lars Forssell, Kent Andersson, Kristina Lugn, Staffan Westerberg... En musikalitet som talar skådespelarens språk. Dur och moll, varje människa en udda varelse.
Den 29 oktober går ridån upp för hunden i Luleå.