Nu kommer uppföljaren till teaterklassikern ”The mental states of Gothenburg”. Samtidigt utlovar Ina Lundström ”Sanningen om Göteborg” i sin nya soloshow. Hur mår Göteborg? Marit Kapla tar sig runt stan med cykel och spårvagn för att undersöka vad som bygger staden.
Angereds teater ligger i kulturhuset Blå stället och är en stor sal med svartmålade väggar, som gjord för att flytta runt scenografi och publikplatser i. I dag är ljuset tänt och en inrullad whiteboard ger en känsla av kontorsarbetsplats. Karamellfärgade plaststolar på rad bildar en ram runt ett scengolv där skådespelaren Eleftheria Gerofoka står och läser ur ett manus:
– Jag är åtta år gammal och jag säger till min lärare: Vi ska flytta till Göteborg!
– Var ska ni bo? frågar Sofia Pekkari som spelar läraren.
– Angered.
– Åh, neeej. Inte Angered.
– Varför inte?
– Det är farligt där.
Med pjäsen ”Don’t look back in Angered”, skriven av dramatikern Kristian Hallberg, vill Angereds teaters konstnärliga ledare Johanna Larsson göra ett slags uppföljare till Mattias Anderssons ”The mental states of Gothenburg” som spelades på teatern 2006. Vad har hänt i göteborgarnas huvuden sedan dess?
I gradängen på Angereds teater sitter regissör Larsson och dramatiker Hallberg och följer spelet på golvet. Den nya pjäsen bygger på intervjuer gjorda av dem båda och scenografen och kostymdesignern Linda Wallgren. Dialogen rullar vidare och det blir tydligt att Sofia Pekkaris rollfigur, läraren som bor någon helt annanstans, ser Angered som en plats präglad av våld. Eleftherias rollfigur börjar skolan i Rannebergen och protesterar:
– Ingen enda ser beväpnad ut. Alltså tvärtom, jag har aldrig sett en så obeväpnad samling människor.
Skådespelarna drar ihop några stolar och sätter sig i en cirkel. I ensemblen ingår också Aleksandra Gazibaric, Kristina Issa, Seth Manteus och Ramtin Parvaneh.
Vad handlar pjäsen om?
– Föreställningen handlar om kollektivet. Att folk lever ihop. Även om man bor i ett höghus så känner man varandra, säger Eleftheria Gerofoka.
– Ja, det är fint. När man går och handlar bara, ”Hej, habibi”. Liksom, ”Hej, älskling”, säger Ramtin Parvaneh.
– Fastän de bor i ett område som politikerna kanske vill lägga ner så är många människor ambitiösa. De pluggar, skriver poesi, någon vill skapa en promenadteater, fortsätter Eleftheria.
– Ja, det är väldigt mycket drivkraft. Drivkraft och drömmar. Eftersom pjäsen bygger på intervjuer så plockar man en människa mitt i ett skeende. Människor som är på väg, säger Sofia Pekkari.
– Deras mentala state, säger Ramtin Parvaneh, med en underförstådd passning till ”The mental states of Gothenburg” som både han och Sofia spelade i 2006.
– Du och jag var …, säger Sofia
– Purunga, fyller Ramtin i.
Sofia konstaterar att hon blivit 20 år äldre sedan dess. Både hon och världen har förändrats.
– Ulla Kassius som var scenograf på den föreställningen brukar prata mycket om det. Facebook fanns inte. Det är någonting med hur dokumentär teater slog då. Man ville berätta om sitt liv. I dag gör vi det på andra sätt. Ändå är vi kanske ännu mer ensamma.
För Johanna Larsson har ”The mental states of Gothenburg” fungerat som en viktig inspiration när hon själv valt att arbeta med det dokumentära.
– Ända sedan jag började jobba som konstnärlig ledare här 2019 har jag tänkt att det vore kul att ta spjärn i den föreställningen men göra någonting nytt. Vi kommer att ha premiär på sekunden 20 år senare.
Johanna, Kristian och Linda har intervjuat 15 personer i alla åldrar som lever, går i skolan eller jobbar i nordöstra Göteborg, i stadsdelar som Lövgärdet, Hammarkullen och Gårdsten. Både de varierade åldrarna och fokuset på stadsdelarna i nordost skiljer pjäsen från ”The mental states of Gothenburg”. Där intervjuades tio unga personer från hela Göteborg.
– Vi ville täcka in nordöstra Göteborg, för att känna in det. Vad blir det då, liksom? Det finns en slags stark communitykänsla här som jag tycker materialet vittnar om, som vi försöker fånga i pjäsen.
Både Johanna och Kristian betonar att ”Don’t look back in Angered” inte i första hand är en tillbakablickande föreställning.
– Nostalgi på teatern är ganska ofräscht. En ung publik skiter ju helt i det här gamla, säger Johanna.
– Vi flörtar med ”The mental states”. Vi har till exempel scenografen Ulla Kassius stolar med. Kristina Issa spelar live och förra gången spelade Jean-Louis Huhta live. Men det viktigaste är här och nu.
Fick ni fram någon sanning om Göteborg? Eller någon sanning om Angered?
– Det handlar i mångt och mycket om att förhålla sig till den plats man är på. En plats som andra människor har en åsikt om, utan att riktigt ha grund för det. Man är väldigt stolt över sitt område och vill förändra bilden av det, säger Kristian och fortsätter:
– Det finns så klart en massa olika slags sanningar. Men de flesta har varit väldigt självsäkra i sin utsaga om sig själva, sitt liv och platsen. Det finns en säkerhet i hur de har levt och vill leva sitt liv. Slarvigt sagt kan man säga att det är sanningen om Angered, säger han.
– Därför är titeln rolig, ”Don’t look back in Angered”, eftersom det finns en slags framåtanda i mötena. Att en del har kommit hit med sina familjer från andra länder, det är så klart en stor grej. Men det är något med framåtblickandet, säger Johanna.
– Men när vi kom på det var det en Oasis-ordvits, säger Kristian.
Det slår mig ganska sent, men Mattias Anderssons titel ”The mental states of Gothenburg” är förstås också en ordvits på landet USA. Det är bara som det ska i staden där Karlatornet på Lindholmen som färdigställdes utvändigt 2024 och är Nordens högsta byggnad, vid strömavbrott blir kallat El-fel-tornet.
Jag träffar journalisten och ståupparen Ina Lundström i stadsdelen Haga på den vegetariska restaurangen Solrosen. Ina går och hämtar kaffe till oss båda. Eller vill du ha mu-te? undrar hon och jag känner att Solrosens ”synergiska teblandning” skulle kunna vara en del av hennes soloshow ”Sanningen om Göteborg” på Lisebergsteatern .
– Det är inte det att människor i Göteborg skrattar åt andra saker. Det handlar om referenshumor. Jag är till exempel besatt av burktvillingarna på Naturhistoriska museet. Det vill jag kunna prata om. I Kiruna måste jag lägga krut på att förklara men i Göteborg kan jag fokusera på vad jag faktiskt tycker är det roliga.
Ina Lundström visar sig tänka en hel del på hur Göteborg mår, inte minst konjunkturvågorna när det gäller stadens status i förhållande till huvudstaden. Till exempel representationen i SVT:s ”På spåret” där hon själv tävlat.
– Programmets idé är ordvitsar. Vad sjukt att så få göteborgare fått vara med!
Men det har hänt saker under de två år som Ina och hennes producent och redaktör Karin Londré har jobbat med föreställningen.
– Valter Nilsson har sålt ut Bananpiren och Scandinavium exempelvis. GP hade en artikelserie i våras om att Göteborg är på gång. Det känner jag med. Fram till 2016, 2017, fick jag hela tiden frågan om när jag skulle flytta till Stockholm. Nu får jag inte den. För första gången sen 1990-talet räknar inte folk iskallt med att alla måste bo i Stockholm.
Kan du säga någonting om sanningen om Göteborg, vad den är?
– Alltså humor bygger så mycket på att förvåna folk. Så jag vill inte säga det. Men jag kan säga att jag har en idé. Eller jag presenterar vilken väg vi ska ta framåt. Och varför vi har hamnat där vi har hamnat.
Har sanningen att göra med alla byggen och trafikomläggningar i stan?
– Det är att slå in öppna dörrar men det är ändå en byggarbetsplats som man bor på. I den finns det ju framåtanda. Allt är i ständig förändring. Det vill säga ingenting blir någonsin klart. Man får alltid ta en ny väg till jobbet.
Jag berättar om Angereds teaters föreställning och att den till viss del handlar om bilden av Angered som människor utifrån har av stadsdelen.
Förhåller du dig i din föreställning till klyftorna mellan stadsdelarna?
– Nej, det skulle jag inte säga. Jag nämner det, men allt i föreställningen har nog börjat utifrån vad jag tycker är kul.
Eftersom hennes mamma är från Indonesien var hon mycket i Gårdsten när hon växte upp. Där ligger nämligen Indonesiska föreningen.
– Det finns mycket om det i föreställningen. Men det hade aldrig fått vara med om inte det hade varit väldigt, väldigt kul. Indonesiska föreningen är enbart med baserat på rolighet och inte på representation. Jag tror inte de hade varit så nöjda med hur de representeras, säger Ina och skrattar.
”The mental states of Gothenburg” räknas i dag som en modern klassiker inom svensk dokumentärteater. Men Mattias Andersson var inte ute efter att avtäcka sanningen om Göteborg, tvärtom.
– Hela projektet gick nästan ut på att det inte finns en gemensam upplevelse av hur det är att vara ung. Snarare förmedlade vi det segregerade och det mångstämmiga. Att folk lever i olika världar.
När vi pratar på telefon har Mattias just kommit hem från Wien, till Stockholm där han bor nu och är teaterchef för Dramaten. För festivalen Wiener Festwochen har han skapat föreställningen ”Mythen des Alltags”, som tar avstamp i det arbete han inledde med ”The mental states of Gothenburg”.
– Rent konstnärligt var det en otroligt viktig startpunkt för mig, att börja arbeta med det dokumentära. Jag vände mig till sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet, använde deras metodik och tyckte det blev intressant.
Universitets sociologer och studenter gjorde intervjuer med tio unga göteborgare och skickade transkriptionerna till Mattias.
– Det jag minns framför allt var att det blev ett så gigantiskt material. Hundratals sidor transkriberade intervjuer. Och att det var så starkt, att jag blev så påverkad av det.
Tillsammans med scenografen Ulla Kassius utformade han det rumsliga konceptet för föreställningen.
– Det blev också startpunkten för en lång rad estetiska och sceniska grepp som jag fortsatt att utveckla sedan dess. Närvaron av de autentiska intervjuerna i form av papper eller inspelade röster. Att man hela tiden påminns om att, just det, det här är inte något som de bara har hittat på. En viktig fråga för mig har varit: När transformeras en dokumentär förstapersonsberättelse till någonting som kan kallas teater?
Under repetitionspausen i Angered frågar jag ensemblen vad det innebär att spela verkliga människor på scenen.
– Jag är 80 procent min personlighet och 20 procent texten som jag ska genomföra. Så känner jag, säger Eleftheria Gerofoka.
– Jag känner ansvar. Att jag hela tiden måste tänka: Är det här en karikatyr? Är det någonting jag lägger på i stället för att det ska komma genom mig? Sen känner jag kärlek för alla karaktärer. Extra mycket för dem jag ska spela för att jag har hört dem prata. Jag har också träffat en av dem, vilket var så lyxigt, säger Aleksandra Gazibaric.
Sofia Pekkari känner 20 år efter ”The mental states of Gothenburg” att hon jobbar på ett liknande sätt med sina rolltolkningar oavsett om texten har dokumentär eller fiktiv grund.
– Vilken roll man än har försöker man förstå den människan. Och så fort vi ställer upp något på en scen så är det teater. Allting silas genom oss.
Hon ser all teater som en form av sökande efter såväl mening som samhörighet.
– Det är mycket jag är rädd för med AI och sånt i världen. Men teaterrummet är ohotat i kontakten, alltså mötet med publiken. Det är alltid rent, oavsett om det är en dokumentär text eller inte.
När Kristian Hallberg arbetar med en pjäs letar han efter en situation i alla samtal han har. Han vill värna situationen i teaterkonsten som han tycker gör det lätt att dras in i en föreställning.
Men varför vända sig mot verkligheten och ha det som källa i stället för att uppfinna situationer?
– Jag är en ganska trist person när jag får hitta på vad jag vill. Jag använder alltid en förlaga eller verkliga personer som bollplank. Börjar man bli nyfiken på andra människor, då växer också ens eget liv och konstnärskap.
Själva intervjusituationen finns gestaltad i ”Don’t look back in Angered”. Kanske är det arvet från ”The mental states of Gothenburg”, den där transparensen. Ramtin går över scengolvet på Angereds teater och ska föreställa någon slags personal på teatern. Han hälsar på Eleftherias rollfigur.
– Hej, allt bra?
– Allt bra, själv?
– Det är fint, tack ska du ha, bra med familjen?
– Det är bra, det är bra.
Ett segregerat och mångfasetterat Göteborg, ändå en känsla av community. Ambition, framåtanda och en stad på gång, som ändå ofta jämförs och jämför sig med Stockholm. Här finns monologer, dialoger och körer. Ordvitsarna som tar ner saker på jorden. Och teatrarna, Angereds teater och Lisebergsteatern. Föreställningarna om Göteborg handlar förstås om stadens teatrar också. Både ögonblicken på scenen och själva byggnaderna är i högsta grad en del av verkligheten. I manuset till ”Don’t look back in Angered” finns ett avsnitt där Eleftheria Gerofoka berättar om sina egna erfarenheter.
– Teatern i Angered är som en plattform. Det finns plats för alla. Ramtin och Sofia började här, jag började här. Det var en plats där jag som invandrare till Sverige kunde känna mig välkommen.
Sofia Pekkari som gick på Angereds gymnasium i början av 2000-talet, tog sin tillflykt till teatern den dagen utrikesminister Anna Lindh blev mördad.
– Jag sprang ut från klassrummet för jag blev så knäckt. Det var min Olof Palme-situation. Vi hade nyckel till teatern i min gymnasieklass. Jag sprang in här och satt och grät med en tekniker.
Och här satt Mattias Andersson på premiärkvällen 2006.
– Jag var fruktansvärt nervös på premiären. Jag minns att jag inte vågade kolla utan jag satt bara bakom, backstage.
Jag cyklar västerut från Solrosen i Haga mot Stigbergstorget och Mariaplan. Vid Majvallen är det ett nytt vägarbete. En barriär i vägbanan gör det omöjligt att korsa den. En kvinna kommer cyklande mot mig på cykelbanan i fel riktning. Långt i förväg söker hon min blick. När vi möts säger hon, med sväng i den göteborgska intonationen:
– Hej! Jag vet, det är jag som åker åt fel håll, förlåt!
Ina Lundström borrar träffsäkert i Göteborgs själ
Jacob Lundström: Här är tio föreställningar att se fram emot hösten 2026