Bass persuades
Finns det en mer rastlös popstjärna än Miley Cyrus?
För all del, Taylor Swift matchar vad gäller släpptakten. Men där Swift omsorgsfullt mutat in en mittplats i amerikansk popkulturkanon så har Miley Cyrus fortfarande inte bestämt om hon vill vara arty eller folklig.
”Bangerz”, den avklädda och tungviftande hitskavalkad som krönte hennes post-Disney-fas, följdes av det extremt otippade samarbetet med de grånade konstproggarna i Flaming Lips på ”Miley Cyrus & Her Dead Petz”.
Och efter triumferna med popklassikern ”Flowers” 2023 – Cyrus alldeles egna ”I will survive” – kom den anspråksfulla mjukrocken på ”Something beautiful”.
Det ÄR snålt att gnälla på en produktiv artist, jag vet. Men just Miley Cyrus skulle gärna få sitta på händerna lite oftare.
På ”Bass persuades” – snygg titel – har hon bytt skivbolag och skippat efternamnet. Kanske för att hon tröttnat på pappa Billy Rays clownkonster, kanske för att hon väl redan är en av popmononymerna: Dolly, Kylie, Cher, Taylor, Madonna. Något signalerar det, jag är bara inte säker på vad.
Titelspåret är förstasingel, ett tunt elektroniskt nummer om att hitta sig själv på dansgolvet och en grötmyndig refräng om faran i att ”kidsen” inte dansar längre – lite som när Harry Styles sjöng att ”Dj:s don’t dance no more” i våras. Remixversionen som obegripligt nog avslutar plattan är så sömnig att man undrar om det är AI som rattat reglagen.
Då är ”Different religion” en roligare dansgolvsinvit, en knarrig och ombytlig duett med Cole Haden från Bostongruppen Model/Actriz, liksom ”Innocent ways” med ett monotont och fläskigt intro som spricker upp i en närmast allsångsaktig refräng. Det är Lady Gaga-metodik anno ”Born this way” rakt upp och ner, men det är åtminstone effektivt. Och ”Redlights” kan säkert hitta sin fokusgrupp, med en klättrande refrängmelodi och den sortens gälla gitarrer som ibland kallas ”spanska” – med god vilja kan den sägas låta lite som Madonnas ”La Isla Bonita” eller ”Chiquitita” med Abba, välj själv om det är bra eller dåligt.
Annars är det oftast, och förlåt detta tråkiga ord, habilt. Spåren hakar i varandra på ett sätt som på en bättre skiva kunnat bidra till den där sällsynta känslan av ett riktigt album, men som här mest blir till generisk ljudsmet.
”Let’s get married” är dock ljuvlig, en rak och vidöppen nästan-ballad och känslomässig motpol till det nöjda singellivet på ”Flowers”. ”Baby, don’t blink, keep staring at me instead / What did I do to deserve you?” sjunger hon i upptakten till refrängen, i en låt som växer sig allt tätare med surriga, romantiska körstämmor och ett vemodigt syntriff som genast biter sig fast i öronen. Jag önskar hela albumet låtit så.