SHOW
MIA MYSELF I – SISTA MÅLTIDEN
Av och med Mia Skäringer
Regi Helena Bergström
Musiker Linnea Olsson
Mask och peruk Samira Ström
Scenograf Victor Brattström
Ljusdesign Mikael Kratt
Speltid 2 timmar
Chinateatern, Stockholm
RECENSION. Strävan efter normalitet har varit ett återkommande tema i Mia Skäringers liv. ”Mia, myself and I – sista måltiden” är Skäringers första show sedan den kathartiska ”Avig Maria” som rev ner fulla hus mitt under brinnande metoo.
Nu fyller hon snart 50 och förväntas fira i resterna av alla utmattningsdepressioner och gör entré till publikens dånande jubel. Men kalaset är förlagt till en rutten slakterikällare, utanför dånar åskan.
På ryggen bär hon en monumental ryggsäck fullproppad med livets stora och lilla skit. Den slitna skinnpajen med ”No more fucks to give” på ryggen har numera en ny klangbotten. Har hon några knull kvar att ge, frågar hon sig? Är hon bara en PK-fitta? I ett av sidofacken ligger också självbiografin och barnens moderkakor.
Störst plats tar alla trauman – hennes, mammas, mormors, allas – vilka slutat vara en tillgång. När Tabita och Ann-Marie gör entré efter bara en liten stund är det i form av spöken ur ett långt komikerliv.
De tjatar på na’, de gör na’ irriterad, vad ska vi ge na’ i present? Hon älskar sina skapelser. Men det är inte utan en viss sorg i rösten hon nämner alla kvinnor som hör av sig när de klär ut sig till Tabita på maskeraden.
Vad som följer är förberedelser inför festen. Mia provar kläder och sjunger upp, pumpar upp energin till max. Skämten sitter som en smäck, men ofta stockas det i halsen. Man hör det återkommande självhatet, tvivlet och längtan efter frihet som under föreställningens gång gör publiken aningen perplex. Det är mörkt när Tabita högläser ur självbiografin och traumapullar. Skäringer är brutal mot sig själv.
Alla vill skratta med Mia och gör det, ibland vettlöst.
Helena Bergströms regi gör rättvisa åt textens tvära kast mellan lidelse och hysteri. Två timmar är dock lite långt. De sångnummer som Mia framför tillsammans med cellisten Linnea Olsson är förvisso bra men framförs med sådan innerlighet att det för mig är svårt att avgöra om hon är ironisk. Antagligen inte.
Alla vill skratta med Mia och gör det, ibland vettlöst, som när hon plötsligt ser ut som Beppe Wolgers och frågar sig varför han torkade en liten docka i rumpan i ”Beppes godnattstund”. Det är fenomenalt. Eller den krigiska dansen till ”Ronja Rövardotter” med korvarna dinglande som slappa rövarkukar mellan benen.
Jag vet inte om Skäringer träder in i pärleporten som en fri människa efter denna sin sista måltid. Men nog jävlar lämnar hon skiten bakom sig.
Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressen.