Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
När Ryssland går till valurnorna i parlamentsvalet denna helg, är valresultatet inte ett mått på folkets genuina vilja. Grundelementen i en demokrati saknas. Fri press och åsiktsbildning är ett vagt minne från 90-talet. Kända oppositionspolitiker och journalister har skrämts till tystnad, gått i exil, fängslats eller i vissa fall, som journalisten Anna Politkovskaja 2006 och liberalen Boris Nemtsov 2015, brutalt mördats. Att ryska val dessutom är riggade är allmänt känt.
En intressant fråga är hur åsikter och värderingar faktiskt formas i Ryssland när den demokratiska fria åsiktsbildningen är satt ur spel. Stegvis under de senaste 20 åren har en indoktrinerande ideologisk apparat byggts upp, antitesen till fri åsiktsbildning.
Forskaren Alexander Golts vid Utrikespolitiska institutet har beskrivit hur Ryssland fångats i militarismen som bärande ideologi. Trots att konstitutionen från 1993 uttryckligen förbjuder statsideologi har gosudarstvennyj patriotizm, statlig patriotism som formellt program, blivit en de facto-ideologi i landet. Ryska försvarsministeriet är en ledande aktör i allt som rör patriotism i Ryssland och omfattar både den Militärpolitiska styrelsen och Militärprästerskapet. Dessa institutioner är redskap för att sprida ideologin till soldater i de väpnade styrkorna, men också till befolkningen i stort.
Omkring hälften av den ryska befolkningen anser att kyrkan ska vara en moralisk väktare i landet.
Kyrkan fyller här en roll som värdemässig motor med sin månghundraåriga historia av samverkan med Kreml, sin liturgi och sina vackra kyrkor. Omkring hälften av den ryska befolkningen anser att kyrkan ska vara en moralisk väktare i landet. Nästan åtta av tio beskriver sig själva som kulturellt ortodoxa, även om bara en tiondel är hängivna gudstjänstbesökare. De patriotiska programmen sträcker sig allt längre ut i samhällets kapillärer, till skolan, ungdomsförbunden, arbetsplatser och fängelser.
Nästa fråga är förstås hur effektivt allt detta är. Att regimen önskar få med sig befolkningen i sin militaristiska båt är det ingen som tvivlar på, men hur pass många som faktiskt lyssnar på propagandan är desto mer omtvistat bland experter och forskare.
En ny forskningsstudie bidrar med ett svar med hjälp av ett övertygande forskningsupplägg. De EU- och USA-baserade forskarna Ilya Fominikh, Vladimir Kozlov, Daniil Romanov och Dina Rosenberg har undersökt en central aspekt av den ideologisk apparaten i skolväsendet: det så kallade ”Samtal om viktiga saker”, som är ett veckovis undervisningspass för ryska skolbarn.
Syftet med undervisningspasset är att lyfta frågor och ämnen kopplade till den statliga patriotismen och de ”traditionella värderingarna”. Det kan röra sig om diskussioner kring rätt och fel kring äktenskap och sexualitet, men också besök av krigsveteraner från invasionen av Ukraina, och andra ideologiskt viktiga ämnen för regimen. Pedagogiken går ut på att engagera eleverna i diskussioner och styra dem mot ”rätt” åsikter.
Fungerar det? Ja, enligt Fominikh, Kozlov, Romanov och Rosenberg är metoden skrämmande effektiv. Forskarna utförde ett så kallat naturligt experiment med attityddata från en undersökning med skolbarn som inte genomgick undervisningspassen och jämförde med dem som genomgått dem. Resultatet var att de som utsatts för ”Samtal om viktiga saker” verkligen anammade Kremls militaristiska ideologi i högre grad än de årskullar som inte hade exponerats.
På sikt behöver vi därför räkna med att rysk ideologisk militarism inte är ett övergående fenomen. Varje kommande generation – så länge som Putin och hans övertygade kompanjoner styr i Kreml – riskerar att sjunka allt djupare i de ideologiska träskmarker som har skapats.
På sikt behöver vi därför räkna med att rysk ideologisk militarism inte är ett övergående fenomen.
Och när väl Putin faller ifrån – vilket vi vet kommer att ske förr eller senare, om inte annat så av ålder – kommer den nye presidenten att ställas inför problemet att hantera det ideologiserade ryska samhället, översvämmat med förljugen ideologisk historiesyn och en kult av militär styrka.
Även om Ryssland mot förmodan får en demokratiskt sinnad ledare i Kreml, kommer den nya presidenten alltså att ställas inför svåra balansnummer mellan intressegrupper där dragningen mot militarism är tydlig.
Att Ryssland slår in på en mer harmonisk väg mot framtiden kanske inte är en omöjlighet, men det vore tyvärr ytterst riskabelt att teckna in en ljusare framtidsvision redan i dag. För överskådlig tid är ett starkt svenskt försvar och Natomedlemskap tyvärr ett nödvändigt ont.
Läs även