Laleh har sin livshistoria i en plastpåse. Fotografier, papper och dokument. Teckningar. Familjeminnen från Iran och Sovjetunionen. Allt möjligt finns där, samlat i en gammal Konsumkasse.
På något sätt känns det självklart – givetvis ska Laleh ha en brokig livspåse bakom soffan i vardagsrummet. Fördold men inte glömd.
Det hade känts mer överraskande om alla hennes historier och hågkomster legat framme för alla att se, sorterade i god och traditionell ordning. Sådant passar inte Laleh. Hon vill vara fri att göra saker på sitt eget sätt. Vara otydlig och diffus. Välja sina egna strider. Sjunga som hon vill, skapa sin egen musik, själv producera sina album.
Alltså har Laleh Pourkarim, 44, även författat sin självbiografi ”Jag såg hur vi var stjärnor” som nu släpps på Albert Bonniers Förlag. Och ritat omslaget i blyerts.
Men även om boken har blivit precis som hon själv önskat, betyder inte det att vi läsare blir så mycket klokare. För Laleh är lika mycket av ett väsen, svårfångad och undflyende, som någonsin tidigare. Kanske var det meningen?
Hemlighetsfull må vara ett för starkt ord, men Lalehs integritet är benhård.
Sångerskan från Iran, som bodde en tid i Minsk i dåvarande Sovjetunionen och via Östberlin till slut hamnade i Hammarkullen, har i många intervjuer varit öppen om sin uppväxt, sina föräldrar och sin musik, men inte mycket mer än så.
Litteraturen om Laleh är minst sagt begränsad. Hon nämns visserligen redan i titeln på Lars Lilliestams bok ”Rock på svenska – från Little Gerhard till Laleh” från 2013, men sedan tar det stopp.
Hemlighetsfull må vara ett för starkt ord, men Lalehs integritet är benhård. Hon sätter tydliga gränser för vad hon är beredd att prata om och inte.
Lalehs egen lilla familj, det vill säga hennes man Gustaf Thörn och parets gemensamma dotter, har till exempel varit off limits. Som att de inte existerade.
Kanske vill Laleh kompensera för det nu. Hur som helst nämner hon Gustafs namn inte mindre än tretton gånger på bokens tio inledande sidor. Och på slutet får även dottern vara med på ett hörn.
Redan de första åren tycks Laleh ha uppfattat världen som en plats för reflektion.
I sin självbiografi återvänder Laleh med jämna mellanrum till den där Konsumkassen bakom soffan. Kanske för att plocka fram ett tummat fotografi från tiden i Östberlin eller ett kvitto från en musikaffär i Göteborg. Minnen läggs till minnen, enskilda kommentarer växer till resonemang.
Det är såklart ett medvetet grepp, det här med kassen, precis som när hon spränger in ett 30-tal av sina låttexter – allt från ”Live forever” och ”Goliat” till nyare alster som ”Potatislåten” – mellan olika kapitel i boken. Eller minns saker från ovanligt tidigt i livet.
Redan de första åren tycks Laleh ha uppfattat världen som en plats för reflektion. När vi andra sprang runt i blöjor och käkade snorkråkor analyserade hon sina föräldrarnas tonfall och rörelsemönster. Hon minns vad de pratade om i Minsk, noterade hur de förde sig, vartåt deras blickar gick. Trots att Laleh själv måste ha varit i dagisåldern.
Det känns mer som ett romantiserat stilgrepp än någon slags ”objektiv sanning”. Men detta är ju Lalehs självbiografi och om det här är hennes minnesbild så ... visst. Kör på det.
Efter en showcasespelning får hon kontakt med en man som artigt sträcker fram handen och presenterar sig som Mattias.
Väl i Göteborg blir berättelsen om Laleh mer konkret. Mamma Atefe och pappa Houshang separerar, mamman bor kvar på Bredfjällsgatan i Hammarkullen och Lalehs pappa flyttar en hållplats bort till Hjällbo. Och musiken kommer på allvar in i hennes liv.
Efter en showcasespelning får hon kontakt med en man som artigt sträcker fram handen och presenterar sig som Mattias.
Det visar sig vara Mattias Wachtmeister, A&R-profil på Warner Music i Stockholm och den som ska komma att bli avgörande för att lyfta Laleh från Hammarkullens anonymitet till det stora genombrottet.
Han är också en ”bland de få som aldrig försökte tala om för mig hur min musik skulle låta”, som Laleh skriver lite senare, och den som fick henne att lämna Göteborg och sätta sig på tåget mot huvudstaden ”med bara en väska och den blåa sovsäcken”.
Det blir lite korvstoppning av allt Laleh tänker och känner, hur molnen rör sig, hennes sinnesstämningar, drömmar och funderingar.
Sedan hoppar vi mellan de påfrestande åren som producent i Los Angeles, livet i Stockholm och avstickaren till Skellefteå. Ett nedslag på Utøya och minneskonserten i Oslo följs av ett snabbt återbesök i Göteborg och ännu en halvfilosofisk vandring längs minnenas allé.
Det kan vara jag som är fyrkantig men för mig skapar dessa ständiga rums- och tidshopp irritation snarare än att de faktiskt tillför berättelsen något. Det blir lite korvstoppning av allt Laleh tänker och känner, hur molnen rör sig, hennes sinnesstämningar, drömmar och funderingar.
Men varje gång hon berättar vad som faktiskt hände – hur hon stångades på skivbolaget Warners kontor i Stockholm och fick kämpa för att överhuvudtaget höras i Los Angeles – är den här boken både underhållande och intressant läsning.