Det kan tyckas vara en helt vanlig fika i centrala Göteborg, men för Christian Folin är det flera segrar ihopbakade i en.
Han och livskamraten Hanna har sedan den 13 juni gnabbats om vem som ska få hålla den nu tre månader gamla Alison.
Den här gången föll lyckolotten på Christian som varsamt håller sin dotter och kopia i knät.
– Man behöver inte vara orolig över att de ska ha gjort fel, säger Hanna.
Efter allt de gått igenom kan små stunder som dessa vara värda att ta in lite extra.
– Det är overkligt ibland, säger Christian.
Det här har han längtat efter länge. Under flera år har han sett lagkamraterna i Frölunda bli föräldrar och känt hur den egna drömmen vuxit sig starkare.
– Jag tycker det är så fint när killarna i laget tar in sina barn i omklädningsrummet och de är med runtomkring. Det blev en dröm som man satte upp, att kunna få göra det.
SHL-säsongen har inte dragit i gång ännu, men han har redan gjort en liten checklista över stunder som han vill dela med Alison.
– Att få stå vid sargen under en uppvärmning och hälsa på henne. Att, under en tidig match, kunna ta med henne in i omklädningsrummet. Det ger så mycket energi.
Hanna, däremot, har stundtals varit raka motsatsen till Christian. Det är trots allt inte alla som har en brinnande längtan efter att bilda familj och till den kategorin kan hon sälla sig.
– Ibland har jag känt att jag inte vill ha barn. Det har gått i vågor. Så till en början kanske jag inte hade blivit jätteledsen om det inte blev något, erkänner hon.
Livet flöt trots allt på bra och ett tillskott skulle förstås innebära en stor omställning.
Så när Christian började vädra sina tankar om ett framtida barn så hade hon, vad hon trodde, en vattentät plan för hur hon skulle lägga såna planer på is.
– När han ville ha barn så sa jag att jag nog vill gifta mig först, jag tänkte att vi skjuter på det lite.
Men giftermål var knappast något större hinder.
– Han friade ju på en kvart!
Det dröjde däremot mer än en kvart innan bröllopet kunde bli av. Men en pandemi var inte deras största problem.
För när de väl bestämde sig för att försöka skaffa barn så blev inte Hanna gravid. Någon större stress var det däremot inte tal om.
Hannas barnlängtan har som sagt inte varit lika obeveklig som hennes partners. Nu är hon 37 år gammal och trots att fertiliteten minskar med åldern stressade det henne inte nämnvärt.
– Många pratar ju om den tickande klockan, men jag har inte känt det så starkt.
Och när det kommer till Christian ...
– ... du är inte en sån … tänkare?
Giftpil, signerad Hanna Folin, skickas över fikabordet. Hon tillägger snabbt:
– Du grottar inte ner dig så mycket. Men vi båda var ändå ganska lugna i att det skulle lösa sig. Vi kände inte att det var helt omöjligt för oss att få barn naturligt.
Christian är i stora drag en obotlig optimist. Han stressar inte upp sig i onödan, utan tänker oftast att saker och ting löser sig på ett eller annat sätt.
Men tiden gick.
– Man blev ändå fundersam med tiden, erkänner Christian.
Men om det skulle lösa sig på ett eller annat sätt behövde kanske något göras. Något tycktes stå i vägen, utan att paret visste vad.
Så 2023 beslutade de sig för att genomföra utredningen och fick då veta varför de inte lyckats skaffa barn; Hanna hade låg äggreserv.
Plötsligt förändrades den tidigare så lättsamma och stundtals bekymmersfria inställningen.
– Jag blev ledsen när vi väl gjorde utredningen och fick svar. Innan kände jag ju att det skulle gå, erkänner Hanna.
En naturlig graviditet kändes allt mer avlägsen och paret beslutade sig för att söka hjälp. 2024 påbörjades en IVF-behandling.
– Vi fick väldigt bra hjälp, ganska snabbt. Men det var ju ett hårt jobb för dig, med sprutor och behandlingar.
– Det är ju inte en rolig process, svarar Hanna.
En IVF-behandling kan ge biverkningar såsom trötthet, nedstämdhet, illamående eller huvudvärk. Hanna mådde däremot ”ganska bra” under processen.
– Men det är inte roligt att gå och göra de här behandlingarna och alla undersökningar ... det är inte skitkul, säger hon.
Processen började med att Hanna fick hormonsprutor och efter några veckor plockades äggen ut för att befruktas.
– Sen fick Christian lämna över … sitt.
Även om processen var mindre rolig så kan Hanna minnas vissa detaljer som lite lustiga.
– Det var så roligt, för han fick ta med sig den där burken och den dagen som vi var på kliniken så var massa andra par där och skulle göra samma process. Så då ser man alla killar med sina burkar.
– Det var verkligen en speciell stämning i det rummet, det kom par efter par, säger Christian.
Christian och Hanna drabbades av missfall
Paret fick flera ägg befruktade och 2025 blev Hanna gravid. Men i den tolfte veckan kom nästa bakslag.
– Vi hade ett tyst missfall, så vi fick göra en abort för att få ut fostret, berättar Hanna.
Ett tyst missfall, eller fördröjt missfall, innebär att graviditeten har avstannat, utan att man får några symtom på ett missfall. Kroppen stöter inte heller ut fostret direkt.
– Vi fick veta det under NIPT-testet. Man såg på ultraljudet att det inte var några hjärtslag.
Hur tar man det?
– ... ja hur tar man det, frågar sig Christian.
Han fortsätter:
– Det är såklart tufft. Det här är en så stor grej, så det tar mycket styggare på en. Men samtidigt kände jag att jag behövde vara stark för hennes skull, med tanke på allt hon gått igenom.
När beslutet om att skaffa barn tas så kan omvärlden te sig aningen annorlunda. En helt ny medvetenhet drabbar en och stundtals kan det kännas som att alla runtomkring en blir föräldrar på löpande band.
– Det är inte så att man är missunnsam mot andra, men man undrade ändå varför inte vi får barn. Man började grubbla när folk i sin närhet får barn, säger Hanna.
Men så fanns det de som hade liknande problem.
2025 berättade Häckens stjärna Mikkel Rygaard och hans fru Nikoline i en intervju med GP om hur de kämpade för att bli föräldrar. Christian läste artikeln.
– Det är ju bra att man talar om det. Man inser att det är vanligt och att det är många som kämpar.
Hanna och Christian behövde dessutom börja med en ny IVF-behandling. Embryot som ledde till missfall var det sista från deras första ägguttagning.
Därmed väntade nya sprutor, nya behandlingar och nya besök i gynstolen.
– Det var jobbigt och vi mådde dåligt, säger Hanna och fortsätter:
– Men jag tycker ändå vi var rätt starka. Vi var ledsna, men sen bestämde vi oss bara för att börja om igen. Så vi lyckades peppa igång oss igen.
Till slut: medgång.
Det sista embryot från den andra uttagningen ledde till Alison. Men även om allt gick bra så hade missfallet satt sina mentala spår.
– Jag var jätterädd. Det var en underliggande stress under nästan hela graviditeten. Även efter de där 12 veckorna. Om man kände att hon inte sparkade … hur skulle jag veta att hon lever? Så jag tyckte det var väldigt jobbigt psykiskt.
Bortsett från några veckor då hon var ”high on life” så får Hanna graviditeten att låta som en vandring genom någon av helvetets nio kretsar. Hon ”mådde skit hela tiden” och ”spydde så jäkla mycket”.
Om det fanns något ”graviditetsglow”?
– Det gjorde det inte, det kan jag säga!
I början av juni 2026 var det äntligen dags. De kraftiga värkarna kom och Hanna ringde förlossningsavdelningen, som sa att det var dags att åka in.
– Då ville jag åka nu, exakt nu. Så Christian började springa ut och in med våra grejer och jag sitter och tar värkar och försöker, mellan värkarna, att fixa mig.
Hanna tar ny fart:
– Men då, mitt i allting, lägger han sig och stretchar! Jag tänkte bara ”vad GÖR du? Jag vill åka nu!”
– Jag behövde sträcka ut ryggen innan vi kunde åka, förklarar Christian.
Med utsträckt rygg körde Christian paret till förlossningen där en sista, inte så liten, utmaning väntade.
– Jag var jätterädd för förlossningen, alltså jätterädd. Jag var så rädd för att det skulle göra ont, att jag skulle dö eller att hon skulle dö.
Ingen dog och till skillnad från den helvetiska graviditeten var förlossningen ”världens bästa”.
– Så jag kan göra det här igen. Direkt.
Helt plötsligt hade hennes barnlängtan nått hennes makes nivåer.
– Efter att hon kom så kände jag… ”wow, jag kan ha hundra till”! Det blev en kärleksbomb.
En liten tjej hade kommit till jorden, Alison blev kärleksbombens namn och Christian var äntligen pappa.
– De sa ”det här är din dotter nu, du får ta hand om henne”, säger han och erkänner att han blev lite knäsvag.
– Du svimmade nästan, utbrister Hanna.
– Ja, jag frågade om jag kunde få en stol, för jag var på väg ner. Så jag satte mig ner och fick lite saft!
Tre månader senare sitter Alison nu i knät på sin pappa. Titt som tätt bjuder hon på ett brett leende och blir mer eller mindre en avbild av sin far.
– Det är underbart, säger Christian.
Han är som konstaterat inte den som grubblar ständigt. Men visst tusan kan även han vara ett åskmoln när han sitter i bilen hem från en sämre träning i Frölundaborg – samtidigt som det regnar på tvären, så som det bara kan göra i Göteborg.
– Att komma hem till det här då … jag kommer inte vara sur en sekund.
– Inte än i alla fall, replikerar Hanna.
Christian avslutar:
– Ge det några år.
.