Resident evil
Regi Zach Cregger, med Austin Abrams, Zach Cherry, Kali Reis och Paul Walter Hauser.
FILMRECENSION. Från psykiskt obehag till absurd fars.
På åtminstone en punkt är ”Resident Evil” spelen trogna:
Det börjar riktigt bra – sen går det utför. Men på ett annat sätt.
SKRÄCK. Ingången till denna nystart av ”Resident evil” är modig.
Zach Cregger har valt en fristående linje som inte tar särskilt mycket hänsyn till spelens arv.
Glöm Leons kung-fu-sparkar och Alices förmåga att kulspreja med två uzis samtidigt. Här är det den högst normale medicinkuriren Bryan (Austin Abrams) som kastas in i en grotesk zombie-galenskap.
Lite som det senaste spelet, ”Requiem”, börjar filmen med en riktigt fin stämningssättande inramning. Den långsamma uppbyggnaden är en visuell fullträff – med subtil musiksättning och mästerligt lekande av ljus och mörker – men även djupt psykologiskt obehaglig.
Som ”RE”-konsument vet man ju exakt hur galet det kan bli.
Men en naiv huvudrollsinnehavare har förstås ingen aning.
En kastrerad cockerspaniel
Dock är hans respons inte lika briljant som Graces i just ”Requiem”. Från hennes äkta reaktioner till galenskapen är Abrams respons mer som en kastrerad cockerspaniels.
Det är först höga skrik med tonhöjd, skällande ”what the fuck”-yttringar och jättemycket prat för sig själv när skiten träffar fläkten. För att snabbt bli en närmast likgiltig, skämtsam inställning.
Men på en punkt är filmen spelserien (åtminstone de tre senaste) trogen.
Det börjar riktigt bra – sen går det utför.
Påskäggsgodis men oklart
För längs resan på den kusliga snötäckta skogen och tillhörande farm, på väg mot Raccoon City, byts genren från psykologisk skräck till absurdistisk skräckkomedi.
Den närmast anime-typiska tentakel-tolkningen på zombies omges av synnerligen märkliga karaktärer kopplade till Umbrella Corporation – en organisation som här framstår som tafatt och amatörmässig.
Cregger har sagt att det i bearbetningsarbetet tagits bort humordelar för att filmen inte skulle bli för rolig. Och visst, denna skräckfars är underhållande (även om många skämt kan räknas ut med röven tio sekunder i förväg) men svängomen är för pigg för sitt eget bästa.
Det hela kulminerar med en kaotisk slutspurt där jag lämnar salongen med ett semi-leende på läpparna snarare än kalla kårar längs ryggraden.
Vid sidan om snygga, ofta diskreta, ”påskägg” till spelarvet lämnas det ingen bakgrundsförklaring till kaoset.
Tittare som inte kan något om varumärket lär därför tyvärr undra vad fa-an de precis har sett.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.