Bad apples
Regi Jonatan Etzler, med Saoirse Ronan, Eddie Waller, Nia Brown, Jacob Anderson, Rakie Ayola.
FILMRECENSION. Jonatan Etzlers svarta thrillerkomedi ”Bad apples” är årets (hittills) bästa och mest hysteriskt roliga svenska film – även om den är inspelad i Storbritannien med amerikanska pengar.
I Sverige hade den förmodligen blivit mer urvattnad.
Den unga läraren Maria (Saoirse Ronan) försöker engagera sina elever, men den stökige Danny (Eddie Waller) förstör varje lektion och de andra barnens studiero. Tills hon råkar stänga in honom i sin källare och behåller honom där. Så småningom med sele och vajer så att han inte ska kunna göra några utfall.
Medan lugnet sprider sig i klassrummet letar man där utanför efter pojken, och händelser som är svåra att få stopp på är satta i rörelse.
Ronan balanserar stadigt humor och allvar och lyser som komedienne. Waller är ett fynd i rollen som pojken. De har helt uppenbart fått fin personregi, och filmen lyfts också av den kemi, jargong och energi som finns mellan dem. Manuset är smart, handlingen känns trovärdig trots att den är skruvad.
Redan efter den nordiska premiären på Göteborgs filmfestival i januari var jag ganska säker på att Jonatan Etzlers svarta thrillerkomedi ”Bad apples” var årets bästa och mest hysteriskt roliga svenska film.
Om än inspelad i Storbritannien, med amerikanska pengar.
Inspelning på annat håll
Projektet påbörjades med ett år av utveckling på ett svenskt produktionsbolag. Hela postproduktionen gjordes i Sverige. Mitten – finansiering och inspelning – gjordes på annat håll. Här hemma satt Etzler i rum efter rum utan svängrum för risktagande och pitchade sin idé.
Reaktionen i alla fall i ett av dem var: ”Kul! Men måste hon verkligen låsa in honom?”. På annat håll i världen var reaktionen: ”Kul! Kan hon inte låsa in fler?”.
Oavsett vad man tycker om det svenska stödsystemet i övrigt, eller vilka synpunkter man har på filmerna som det stöd som finns går till: när processen är lång och utdragen och manus och idéer stöts och blöts av många riskerar en vass och kantig film att nötas ner som en sten på en strand. Utan att för den skull bli alls lika samlarvänlig och habegärlig som en lent nednött sten på en strand.
”Bad apples” behöll sin kantiga form och blev till slut både absurd och helbäng – och om det är något man alldeles för sällan ser, är det svensk film som är helbäng.
Befriande knäpp
”Sune vs Sune” var i och för sig fläckvis befriande knäpp för att vara en bred film av den storleken, och scenen där Klungan-Sven Björklunds musiklärare klipper av sig hästsvansen när han fastnar i gitarrens axelband är något av det roligaste som hänt i svensk film på många år.
På andra sidan filmbudgetspektrat finns till exempel Konst AB:s betydligt smalare och gör det själv-iga ”Vernissage hos Gud” från häromåret. Inte perfekt, men spritt språngande från start till slut – och också den hysteriskt rolig på sina ställen.
Mer filmvansinne åt folket! Masa er till biograferna och se ”Bad apples”, så att rätt personer ser att ett visst mått av det lönar sig.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.