Flera svenska banker och kapitalförvaltare har på kort tid omprövat sin hållning till kärnvapenindustrin. Argumentet som förs fram är genomgående detsamma: säkerhetsläget har försämrats, Sverige och Europa behöver ett starkare försvar, och därför är det dags att investera i bolag som tillverkar kärnvapenkomponenter. Kristofer Dreiman, hållbarhetschef på Länsförsäkringar, talar om att “ta sin del av ansvaret” för att stärka Sveriges och Europas säkerhet.
Det låter patriotiskt. Det är det inte. Det är naivt.
Kärnvapen är, till skillnad från nästan all annan krigsmateriel, inte en vara på en fri marknad. Enligt icke-spridningsavtalet (NPT) är det bara ett fåtal suveräna stater som lagligen får inneha och i förlängningen fatta beslut om att använda kärnvapen. Avskräckningens logik vilar helt på statens monopol på detta vapenslag – inte på vilka privata aktörer som äger aktier i underleverantörerna.
Att köpa aktier i ett bolag som tillverkar komponenter till kärnvapensystem förändrar ingenting i denna maktordning. Pengarna går till existerande aktieägare på andrahandsmarknaden, till utdelningar och till återköp av aktier – inte till statens försvarsbudget, inte till fler robotar eller ubåtar, och inte till Sveriges eller Europas faktiska förmåga att avskräcka en motståndare. Ett bolags produktionstakt styrs av statliga beställningar och kontrakt, inte av börskursen på dess aktie.
Med andra ord: banken kan känna sig som en del av lösningen, men den bidrar i praktiken ingenting till den säkerhet man säger sig vilja stärka.
Vill en finansiell aktör faktiskt stötta de stater som bär det yttersta ansvaret för kärnvapenavskräckning finns ett rakt och logiskt betydligt mer verkningsfullt alternativ: att köpa statsobligationer utgivna av kärnvapenstater och Natoallierade länder – Frankrike, Storbritannien, USA. Statsobligationer finansierar direkt statens budget, inklusive försvarsanslag och kärnvapenprogram. Det är staten, inte aktiemarknaden, som är avsändare av avskräckningen. Vill man som investerare faktiskt stå bakom den ordningen är det statsskulden man ska finansiera, inte ett börsbolags vinstmarginal.
Det är också en mer ärlig position. Att köpa statsobligationer i en allierad kärnvapenstat är att uttryckligen finansiera en stats totala verksamhet, försvar inkluderat, med öppna ögon. Att köpa aktier i ett vapenbolag och kalla det säkerhetspolitik är att vilja ha äran utan att egentligen bidra med kapital dit det faktiskt gör skillnad.
Det är svårt att värja sig från intrycket att bankernas och försäkringsbolagens argumentation snarare handlar om avkastning och konkurrenskraft gentemot internationella konkurrenter som redan investerar i försvarssektorn, än om ett genuint säkerhetspolitiskt ställningstagande. Försvarsaktier har gått starkt de senaste åren, och det är fritt fram att säga det rakt ut: det är en investering som förväntas ge god avkastning i en orolig tid. Men då ska man inte klä det i orden “stärka Sveriges och Europas säkerhet” – då ska man säga att man vill tjäna pengar på upprustningen.
Vill finansaktörer faktiskt bidra till europeisk säkerhet finns vägen: statsobligationer i de länder som bär det yttersta ansvaret. Vill man bara vara med och tjäna på vapenindustrins uppgång, då är det affärsmässigt fullt rimligt – men det är ingen patriotisk gärning, det är en placering som vilken annan.
Sasja Belik, investeringschef SDG Impact Japan.