Mia, myself and I – sista måltiden
Chinateatern, Stockholm. Mia Skäringer och Linnea Olsson, i regi av Helena Bergström.
Utmattningsdepression.
Se där ett passande ord som sammanfattar stämningen i Mia Skäringers nya föreställning.
Ett vemodigt självporträtt av en kvinna med flera ansikten och roller.
Vi är många som tyckte hennes ”No more fucks to give” 2018 var mycket bra. Det här är annorlunda. En spegling av det hon gjorde då och hur det påverkade henne. En tillbakablick på livet eftersom hon strax ska fylla 50.
Trött och ledsen. Kaos istället för kalas. Hon vill inte festa. Det är mycket hon inte vill. Det mesta hon vill är att bli normal, vad det nu är. Mycket tid går åt till att prata om allt som är jobbigt för den privata personen Mia. Ibland med någon lustig formulering, och några i publiken skrattar förhoppningsfullt. Men ofta är det mest sorgesamt.
Men vem är jag att kritisera? Mia Skäringer har sina egna recensenter. På med peruk och in kommer Tabita som hånar Skäringers olika våndor. Hennes figur Ann-Marie, som alltid väljer glädje, har också synpunkter på kvällens huvudperson. En föreställning om en föreställning som också kommenterar föreställningen.
Tabita får dessutom håna självömkande bitar i Mia Skäringers självbiografi.
Ett tema är att hon dukar upp till 50-årsfest med inbjudna kändisar, bordsplacerade enligt Da Vincis ”Nattvarden”. Förbi flyger också Erik Johan Stagnelius diktrad ”Natten är dagens mor, kaos är granne med Gud”. Det lämnar inte så mycket eftertanke, inte heller de hastiga inslagen där hon är Robyn, Håkan Hellström och Beppe Wolgers godnattstund.
Allt är inte sjukskrivning och citat från terapeuten. Mia Skäringer kan mycket mer. Ibland blixtrar föreställningen till, i synnerhet i samspelet med musikern Linnea Olsson. De gör en mycket fin version av Anni-Frid Lyngstads ”Ett liv i solen”, och efter en dämpad första timme får föreställningen nerv med flera bra nummer.
Mia Skäringer lägger mycket tid på hur avig och annorlunda och utanför hon är, men visst är det igenkänning som gör att så många vill följa hennes kamp med livet. Showen får mer energi när Mia Skäringer gör allt det hon är bra på istället för att prata om allt hon tycker hon är dålig på.