I sin ljusa studio i en Stockholmsförort sitter Laleh omgiven av skivomslag och priser, men i en ny och ovan roll. Hon är själv förvånad över att hon debuterar, med den självbiografiska boken ”Jag såg hur vi var stjärnor”. Under sina 20 år som artist har hon konsekvent varit förtegen om sitt privatliv och sin bakgrund.
– Men nu får jag berätta min historia med mina egna väl valda ord, med tillräckligt utrymme för att man ska förstå den stora bilden. Också lite som min barndomshistoria har blivit återberättad för mig, som en enkel saga. Men den verkliga berättelsen är mina funderingar, säger hon.
Hon minns när hon slog igenom att tidningarna skrev ”vem blir nästa Laleh”, som att hon vore en produkt.
– Jag tror att jag undermedvetet beslöt mig för att inte förtydliga mig själv bara för att det förväntades av mig. Sen, när jag fått några hits kunde vi snacka.
Hantverksstolthet
Integriteten har hon fått från sin mamma – hantverksstoltheten från sin pappa. Boken börjar med att Laleh gräver i en Konsumkasse, där pappans gamla dokument bär spår av familjens flykt från Iran, via Sovjetunionen.
På sätt och vis är det en kärleksförklaring till hennes föräldrar.
– De var väldigt unika. Men det är svårt att förklara kulturen som pappa kommer från, i norra Iran, där männen lite skämtsamt sägs vara tofflar. I boken har jag försökt så gott jag kan, lite lagom, säger Laleh och skrattar.
Pappans devis om att ingen är förmer än någon annan har präglat Laleh. Samtidigt har hon arbetat målmedvetet för att ta plats och har propsat på att producera och skriva låtar själv. I USA blev hon först behandlad som en tafatt sångerska, vilket bara sporrade henne. Snart producerade hon för artister som Demi Lovato och Ellie Goulding.
Men revanschlusten fick henne att tappa fokus.
– Någon gång måste man fråga sig när man har ”bevisat färdigt” egentligen.
Viktigast
I skrivprocessen har Laleh själv upptäckt sitt förflutna. Ur Konsumkassen gräver hon fram dokumenten hon undvikit från när pappan gick bort i en drunkningsolycka, när hon var bara tolv år.
Det är hennes sambo Gustaf som till slut ser till att hon läser dem.
– Han gjorde det till en högtidlig stund.
I boken pratar hon för första gången om sin partner sedan 17 år, och hur det var att bli mamma.
– Han har inget emot uppmärksamhet, han är inte som jag. Han är väldigt chill och behöver det egentligen inte men det kändes konstigt att skriva en bok som mina barnbarn kanske ska läsa och inte nämna de viktigaste människorna i mitt liv, min tacksamhet till dem.