Inte ens efter valet slipper väljarna tjafset mellan partierna – nu hittar de på helt nya slogans för att slå fast att just deras gäng har vunnit. Ett råd: Lita på att svenskarna är vuxna och förstår att kompromisser är nödvändiga.
Länge kunde man leva med att känna sig lite idiotförklarad under valrörelsen. De inövade talepunkterna och blocköverskridande tjuvnypen var ju allt som oftast över när valresultatet trillade in.
Inte längre.
Det beror förstås delvis på att Sverige de senaste åren drabbats av – eller möjligen välsignats med – en rad väldigt jämna riksdagsval sett över blockgränserna.
Också efter färdigt resultat kan nästan samtliga partier fortsätta slå sina slogans i huvudet på varandra – eller uppfinna nya.
Högerblocket har i veckan hittat en ”icke-socialistisk majoritet” i valresultatet. Centerpartiet känner ett starkt mandat för en ”mittenregering”. Socialdemokraterna finner att ”Tidö har fallit”, men talar desto tystare om de egna katastrofsiffrorna.
Moderaternas Per Schlingmann stretchade kanske spinnet längst av alla när han på valnatten slog fast att ”ytterkantspartierna sammantaget minskar”, en slutsats som lär ha imponerat måttligt på de segerrusiga vänsterpartister som gått fram med 1,5 procentenheter sedan förra valet.
Det är lätt att känna sig lite gaslightad av allsköns partister under veckor som denna. Det är då jag läser om Simone Weils essä ”Om de politiska partiernas allmänna avskaffande” (bokförlaget H:ström).
Weil var en fransk filosof som under sin drygt trettioåriga livstid bland annat stred för anarkisterna i det spanska inbördeskriget. Hennes radikala pamflett från 1943 skrevs i exil i skuggan av nazisternas skräckvälde, efter det mest förödande demokratiska maktövertagandet i europeisk historia. Men beröringspunkter med dagens politiska liv saknas inte.
”Det kollektiva tänkandet är oförmöget att höja sig över sakförhållandenas område. Det är ett djuriskt tänkande”, skriver Weil, som menar att parlamentarismen mer än något korrumperar våra hjärnor: ”Partierna är organisationer som öppet och officiellt är så inrättade att de i våra själar dödar sinnet för sanning och rättvisa. De kollektiva påtryckningarna på allmänheten utövas genom propaganda. Det uttryckliga syftet med propagandan är att övertyga, inte att upplysa.”
Att det är svårt att bilda regering förstår de flesta. Eftersmaken från vintern 2018/2019 handlar inte så mycket om den tid det tog, som det faktum att en lång rad partiföreträdare vägrade förhålla sig till den verklighet alla andra såg: Era respektive ultimatum är inte förenliga. Någon eller några måste kompromissa.
Följden av detta är förstås att valtrötta svenskar börjar känna sig både intellektuellt och moraliskt överlägsna de folkvalda som ska representera dem. De framstår allt mer som bortskämda barn som skriker ”nej nej nej!”, medan de vuxna – det vill säga väljarna – lite överseende himlar med ögonen och stänger av tv:n.
Simone Weil skrev: ”En människa som hör till ett parti har sannolikt i detta partis aktioner och propaganda sett något som verkat rätt och riktigt. Men hon har aldrig satt sig in i partiets position i fråga om alla de problem som finns i samhället. När hon går med i ett parti godtar hon ståndpunkter som hon inte känner till. Således underkastar hon sitt tänkande partiets auktoritet. När hon så småningom blir bekant med dessa ståndpunkter gör hon dem till sina utan att granska dem.”
Weil betecknar detta som totalitarism. Hon kunde vid närmare undersökning inte ”skönja någon som helst nackdel av något slag med att avskaffa partierna”.
Frågan är ju i vanlig ordning vad de ska ersättas med. Simone Weil erbjuder inte något entydigt svar.
De kommande veckorna lär de svenska väljarnas tålamod med den representativa demokratin sättas på prov igen. Förhoppningsvis har de inblandade lärt sig läxan från 2018, den att väljarna förväntar sig folkvalda som löser upp knutar i stället för att rapa upp röda linjer.
Och eftersom någon, sannolikt Centerpartiet, kommer behöva ge upp en av sina käpphästar kommer här ett litet tips på hur ni kan mildra svekdebatten: Tala om att det smärtar, be om väljarnas förståelse och förklara varför ni valde det minst dåliga alternativet.
Läs fler artiklar av Johanna Frändén och läs fler kulturkrönikor