För första gången går jag inte högtidligt till vallokalen utan förtidsröstar i biblioteket. Kanske för att jag detta år röstar emot, snarare än för. Kanske för att det är så enkelt när jag ändå lämnar böcker. Jag är inte ensam: i år har mer än 3,6 miljoner väljare förtidsröstat.
När jag passerar förbi på lördagen ringlar köerna långa. Det gör mig glad av ett skäl: att många använder sin rättighet att få rösta i fria val. Det gör mig dyster av ett annat: det ska vara så låga hinder som möjligt att rösta. Tid är ett hinder.
På vissa håll i landet var det fortfarande flera timmar lång kö när vallokalerna stängde klockan 20.00 på söndagen.
De köande skulle visserligen alla få lägga sin röst – om de nu orkade vänta.
När den politiska situationen är så jämn att ett riksdagsmandat kan handla om något tiotal röster och när skillnaden mellan regeringsblocken i hela landet är så liten som 40 000 väljare – av totalt 8 miljoner röstberättigade – blir varje enskild röst extra viktig. Det får då inte ske att människor avstår från att rösta för att det är för långa köer till valurnorna.
Sverige har ett extremt otympligt röstsystem, varje parti sin egen uppsättning pappersvalsedlar.
Tidigare plockades sedlarna separat. Systemet fick med rätta kritik för att inte tillräckligt skydda valhemligheten. Att det numera tar längre tid är därför inte konstigt. Men så var fallet redan 2022. Något borde valförrättande myndighet väl ändå har lärt – och hunnit korrigera – sedan dess? Och hur svårt kan det vara att skaffa fram extra röstbås när man insett att röstandet tar längre tid?
Det är otillständigt att det kan ta flera timmar att få lägga sin röst.
Och det är sedan faktiskt orimligt att vi ska behöva vänta flera dagar – i år ända till torsdagen – innan man har räknat klart.
Det finns faror med en digital röstning. Risken för hackerattacker ska inte negligeras. Men det går att göra betydande effektiviseringar också med pappersvalsedlar – som till exempel att använda en gemensam valsedel. Det sparar både skog och tid och värnar dessutom anonymiteten.
Sverige har ett högt valdeltagande – i årets val 84,3 procent, något högre än 2022. Det är en styrka och en stolthet. Fler och fler röstar numera på olika partier i lokal- och riksdagsval. Det borde kunna öppna för en separering av valen.
Frågan om skilda valdagar har stötts och blötts i stort sett sedan enkammarsriksdagen 1970. Motståndarna framhåller “det kommunala sambandet” och att valdeltagandet riskerar att falla om rikspolitiken inte agerar draglok.
I dag påverkar dock kommun- och regionpolitiken förmodligen den enskilda medborgarens vardag mer än vad som beslutas på nationell nivå. Profilerade kommunpolitiker – som i Lund, Landskrona och Staffanstorp – har lyckats bryta igenom det nationella bruset och bli valda på egna meriter. Fler lokalpolitiker borde underkastas den närmare prövningen.
Till nästa val bör röstningsförfarandet ha ändrats – och ett första steg mot skilda valdagar ha tagits.