Tony
Betyg: 2
BIO. DRAMA. USA, 2026. Regi: Matt Johnson. Med: Dominic Sessa, Emilia Jones, Antonio Banderas. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.46.
Oscar Westerholm är filmkritiker på kultursidan.
”Jag var en bortskämd snorunge som förtjänade ett kok stryk.” Så skrev den amerikanske stjärnkocken Anthony Bourdain (1956-2018) i memoaren ”Kitchen confidential” (2000). Efter att ha sett Matt Johnsons (”Blackberry”) filmatisering av boken förstår jag vad han syftar på.
Året är 1975. Tony (Dominic Sessa) är nitton år och kommer från ett välmående hem i New Jersey. Precis som alla andra killar från övre medelklassen drömmer han om att skriva den stora amerikanska romanen. Men framför allt gillar han att supa, käka gott och flörta med tjejer. Den sviktande arbetsmoralen gör dock att han blir utan ett prestigefullt författarstipendium. För att vårda sin sårade stolthet tömmer han sin spargris och köper en enkelbiljett på färjan till Cape Cod. Att hans ungdomskärlek Nancy (Emilia Jones) firar sitt sommarlov vid det burgna fiskeläget är givetvis inte helt utan betydelse.
Men allt går käpprätt. Nancy har visst redan kille. En hjärtekrossad Tony slurpar ostron och hinkar öl för alla sina besparingar. Sedan tafsar han på en servitris och får en smäll på käften. En vis gammal katolsk krögare (Antonio Banderas) skrapar upp den försupna tonårslodisen ur rännstenen. Av någon tämligen obegriplig anledning får han därefter för sig att dressera det självömkande vraket till en skaldjurskrögare.
Inbäddat innehåll
Det är från början tydligt vad ”Tony” är för typ av film. En odräglig ung man slarvar med livet men får gång på gång chansen att ställa allt till rätta. Han är ju rik, vit och läser Jack Kerouac. Om man betraktar filmen välvilligt skulle man kunna se den som ett misslyckat försök att kritisera manlighet i efterkrigstidens USA. Fröet finns där. Skildringen av Tony som manipulativ och egoistisk är, så att säga, långt ifrån sympatisk. Men att han gör livet surt för sin omgivning ursäktas lite för ofta. Nancy sväljer med hull och hår varenda lögn han serverar likt en bouillabaisse garnerad med bullshit. A24:s hipsterproducenter har låtit sig tjusas till fårskallar av den coola kockens larger than life-personlighet.
Visst finns det saker som är lyckade. Man blir sugen på en tur till Massachusetts. Huruvida du kommer att tycka att ”Tony” är något mer än en påkostad infomercial för nordöstra USA beror dock på din tolerans för bortpjoskade män. Själv håller jag med den äldre Bourdain: Tony förtjänar en smäll i det självbelåtna plytet.