Autofiktion
Betyg: 4
BIO. DRAMA. Spanien (Amarga navidad), 2026. Regi: Pedro Almodóvar. Med: Bárbara Lennie, Leonardo Sbaraglia, Patrick Criado, Victoria Luengo, Aitana Sánchez-Gijón. Barntillåten. Längd: 1.51.
Malin Krutmeijer är filmkritiker på kultursidan.
Pedro Almodóvars nya film är en misslyckad berättelse av en misslyckad regissör. Ja, det är inte Almodóvar som misslyckas alltså, utan huvudpersonen Raúl, som väl föreställer ett slags alter ego. Raúl håller på och skriver ett filmmanus om Elsa, en reklamare som i sin tur fungerar som hans alter ego.
Under en svår migränattack hamnar Elsa på sjukhus – samma sjukhus där hon för många år sedan spelade in en ”riktig”, konstnärlig film. Hon ser till att få ligga i samma rum som användes i filmen och inspireras till att börja skriva ett filmmanus hon också!
En rejäl rundgång alltså, men låt er inte avskräckas. ”Autofiktion” kan ses som en pendang till det delvis självbiografiska mästerverket ”Smärta och ära” (2019), där Antonio Banderas spelar en filmregissör som blickar tillbaka på sitt liv. Med andra ord är den full av nostalgi, sorg och smärta, men här finns också humor, viss självkritik och en hel del självironi. Samt kvinnor på gränsen till nervsammanbrott.
En av dem är Elsa (Bárbara Lennie), som när migränen har bedarrat drabbas av upprepade panikattacker. Hon trycker i sig lugnande tabletter, hela tiden stöttad av sin genomgulliga pojkvän Bonifacio (Patrick Criado), till yrket brandman och strippa – något av en erotisk fantasi, får man säga. Samtidigt blir hon alltmer absorberad av manusskrivandet, och drar in sina väninnors liv i storyn.
Parallellt följer filmen Elsas skapare Raúl (Leonardo Sbaraglia, som spelade huvudpersonens gamla älskare Federico i ”Smärta och ära”). Det är egentligen han som skriver in folk omkring sig i manuset. Lätt maskerade placerar han dem i Elsas historia.
Inbäddat innehåll
Länge är Raúl-spåret ganska svagt och laddat med mindre engagemang än det om Elsa och hennes vänner. Såpass faktiskt att Raúls närvaro nästan ter sig omotiverad och aningen störande. Det duger ju fint med de almodóvarska kvinnornas kamp på den knaggliga vägen genom livet, kantad av kärlek, död, ånger – och sentimentalitet, som i en fin scen där Elsa och en vän tårögda lyssnar på den mexikanska sångerskan Chavela Vargas. Räcker det inte med att Almodóvar har gjort en film om Elsa, måste han verkligen ha en fiktionaliserad ställföreträdare i filmen också?
Så småningom framträder ändå ett klassiskt tema: konstnären som parasit eller vampyr. Ingmar Bergman är känd för att ha skildrat det i ”Såsom i en spegel” där en författare exploaterar sin dotters psykos som romanstoff, och filmen apostroferas också i ”Autofiktion”.
Mycket riktigt tänds en gnista hos Raúl när hans assistent säger upp sig för att ta hand om sin flickvän som har förlorat sin son. Omedelbart skriver han in något liknande i Elsas värld, det är gripande men kommer samtidigt väl plötsligt.
När han till slut blir konfronterad med sitt självsvåldiga användande av andra människor står han envist på sig. Han sysslar minsann med fiktion, okej autofiktion då. Och så utmynnar diskussionen ändå i en konstnärlig, delvis teknisk faktiskt, utvärdering av bristerna i hans skamlösa manus. Just det manus om Elsa som i filmisk gestaltning (förhoppningsvis) har fängslat publiken i uppemot en och en halv timme vid det laget.
Lite fiffigt är det, både roligt och fruktansvärt. Människor kommer till skada och begreppet ”autofiktion” framstår som ett fikonlöv för regissörsvampyren.
”Autofiktion” är inte en av Almodóvars allra bästa filmer, men den är ändå bättre än väldigt mycket annat.