Jag myser ofta åt att poeten Emily Dickinson, allas vår toxic mommy, helst pratade med besökare genom en stängd dörr. Trogen pennans idisslande över små papperslappar och sönderrivna chokladpapper i sängrummets karantän. Det ultimata skrivarklostret. Stängd dörr. Blaffiga rosor på tapeterna. Dö off the grid, i njursjukdom.
Min idé om författarfiguren har alltid varit ett derivat av det där, myten om det idisslande ufot som syr in sig i sin grotta med skrivdon och en flaska att dricka ur och sen, kanske, förmodligen, kissa i.
En myt som för övrigt gärna matas av yrkeskåren. Exakt allas kelgris Zadie Smith berättade i podden ”Fashion Neurosis” med Sigmund Freuds barnbarnsbarn, den ljuvligt såsiga nepo-babyn Bella Freud, att det här med att vara bläcksuddare har gjort henne så konstig och socialt rostig att hon känner sig tvungen att kompensera genom att klä sig ”hotfullt” när hon måste träffa folk. Eller ”skrämmande”, var nog ordet faktiskt.
Mycket powerclashing, massa mönster som krockar och skär sig. Hon blir så blyg att hon känner att hon måste jämna ut spelplanen med sitt yttre.
Jag känner verkligen igen mig. Inte i att vara en global kelgris eller försöka dominera med min klädsel (min stil är mer: gubbe i tweed när det är kallt, nån slags barnprostituerad när det är varmt). Jag menar tillståndet av permanent social tröghet.
Ska även författaren vara mäklare nu?
Skribentens kausalitetsdilemma lyder ju: Är jag permanent socialt trög för att jag jobbar med att skriva eller jobbar jag med att skriva för att jag är permanent socialt trög?
Tyvärr är författarufot hotat. På förra årets bokmässa genomled jag en slags Jakobsbrottning. Eller en slags ut-och-invänt Parissyndrom kanske?
Där jag sökte andra blygt dreglande panelhönor fann jag verserade mäklartyper med läderkäft, och ibland, i läderkäften, porslinständer från Turkiet, I’m not shitting you.
Ingen som längtade efter att prata genom en stängd dörr så långt ögat kunde nå. Jag kände mig lite blåst. Ska även författaren vara mäklare nu?
I augusti skrev författaren Elisabeth Hjorth en text i Sydsvenskan om kulten kring boksamtal (23/6-26). ”Författare är sådana fuckups i världen. Men vi förväntas alltid ha svar på tal när det gäller våra böcker”, skriver Hjorth.
Hon fortsätter: ”Just prat har blivit allt viktigare när läsningen flyttat ut på festivaler och mässor. Författaren sitter på en scen och får frågor: Vad ville du säga? Är det självupplevt? Vad anser du om föräldraskap/könskriget/djurens rättigheter?”
Men jag undrar ändå om inte samtalet ibland för oss längre bort från boken
Hon skriver visserligen också om det vackra i att samlas kring läsning men hur scensamtalet förenklar, utarmar och tvingar författaren att ha svar på sånt som det kanske inte finns svar på.
Åsa Beckman invände mot Hjorths oro för att författarsamtalet skulle tränga undan läsningen (DN 2/8). Tvärtom, menade Beckman, kan det välgjorda samtalet stärka litteraturens möte med publiken.
Men jag undrar ändå om inte samtalet ibland för oss längre bort från boken. Litteraturen ställer frågor, samtal vill ha svar. Samtal hindrar författaren från att vara död. Jag syftar på kritikern Roland Barthes och hans radikala essä ”Författarens död” där han helt avvisar författarens betydelse för hur vi tolkar en text.
Om läsaren ska vara fri att tolka, måste författaren kliva åt sidan. Författarens födelse måste betalas med läsarens död – och vice versa.
Och dessutom är författaren ett idisslande ufo.
Men ja. Med det sagt. Vi ses på bokmässan.
Fotnot: Joanna Górecka kommer bland annat till GP:s monter under Bokmässan...